Vilka konsekvenser har identitetspolitiken?

I ett kapitalistiskt land består den grundläggande motsättningen mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen (1), vilken på den politiska nivån manifesterar sig som motsättningen mellan proletariat och borgerskapet. Denna utgör huvudmotsättningen i Sverige idag. Huvudmotsättningen kan ändras på grund av såväl yttre faktorer som inre faktorer.

Huvudmotsättningen är den motsättning som först måste lösas innan alla andra motsättningar, d.v.s. sekundära motsättningar, slutgiltigt kan lösas. Mao Zedong skriver exempelvis:
”Härav följer att, om det i någon process finns ett flertal motsättningar, en av dem måste vara huvudmotsättningen, som spelar den ledande och avgörande rollen, medan de övriga intar en sekundär och underordnad plats. Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi har fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.” (”Om motsättningar”, sid. 72 i ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, Oktoberförlaget 2016.)

Det vimlar av sekundära motsättningar i det kapitalistiska Sverige. Det finns motsättningar mellan proletariat och småborgerskap, mellan borgerskap och småborgerskap, mellan stad och land, mellan män och kvinnor, mellan politiska partier, mellan svenskar och invandrare, mellan religiösa och icke-religiösa, mellan människor av olika sexuell läggning etcetera.
Det är avgörande att hålla fast vid huvudmotsättningen, eftersom denna bestämmer strategin för ett kommunistiskt parti under den aktuella perioden.


Sekundära motsättningar

Sekundära motsättningar kan behandlas på två felaktiga sätt. Det ena felet är att i praktiken behandla en sekundär motsättning som vore den en huvudmotsättning. Det gäller exempelvis Sverigedemokraterna som gör motsättningarna mellan etniska svenskar och invandrare till huvudmotsättning, vilket enbart gynnar borgerskapet.

Detsamma gäller Feministiskt initiativ som gör motsättningen mellan män och kvinnor till huvudmotsättning. De övriga partierna förnekar, alltifrån Moderaterna till Vänsterpartiet, öppet eller i praktiken, att huvudmotsättningen går mellan proletariat eller borgerskap utan alla ”sitter i samma båt” och anser att systemets spelregler måste accepteras.

Konsekvensen av att i praktiken upphöja en sekundär motsättning till huvudmotsättning är att detta leder till splittríng av motståndet gentemot borgerskapet och det kapitalistiska systemet och föreställningen att sekundära motsättningar slutgiltigt kan lösas inom det kapitalistiska systemets ram.

Det andra felet består i att förneka att det finns sekundära motsättningar, låtsas som att de inte finns eller sopa dem under mattan. Men kommunister måste också ha en politik för att tackla de sekundära motsättningarna, annars kommer de att påverka arbetet med att lösa huvudmotsättningen. Bland småborgerliga socialister finns det en benägenhet att lyfta upp sekundära motsättningar som könstillhörighet och sexuell läggning, så att de i praktiken överskuggar den objektiva klasstillhörigheten. Den objektiva klasstillhörigheten och en människas politiska ställningstaganden är den avgörande identiteten.

Den objektiva klasstillhörigheten bestäms av tre faktorer: 1) förhållandet till produktionsmedlen, egendomsägare eller egendomslös; 2) ställning i produktionsprocessen, underordnad eller någon form av befälsställning; och 3) inkomstnivå. Den subjektiva aspekten innebär att personer som objektivt tillhör de småborgerliga mellanskikten eller småborgerskapet ändå kan solidarisera sig med proletaríatets intressen och i egenskap av revolutionära intellektuella bidra till att utveckla den revolutionära teorin. Redan Karl Marx och Friedrich Engels, den vetenskapliga socialismens grundläggare, illustrerar detta.

Ytterligheterna berör varandra.

Faktum är att det finns många beröringspunkter mellan å ena sidan högerextremistiska och högerpopulistiska uppfattningar om identitetspolitik vid den ena polen och den småborgerligt socialistiska, läs liberala, å den andra.

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk. Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program. Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m. placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.

Samtidigt måste det konstateras att det delvis sker en omorientering vad gäller identitetsfrågor inom det högerpopulistiska blocket. Vissa partier företräder en slags homonationalism. Det gäller såväl Geert Wilders, som hela tiden sökt stöd från den nederländska HBTQ-rörelsen, som Marine Le Pen, som friat till de homosexuella. Enligt en opinionsundersökning i Frankrike inför den andra presidentvalsomgången var 36,5 procent av de tillfrågade homosexuella männen beredda att rösta på Le Pen. I USA stödde vissa homosexuella kretsar Trump i samband med presidentvalet och ordnade en ”Homosexuella för Trump”-fest. En företrädare för Fremskrittspartiet invigningstalade på Europride i Oslo 2014. I Sverige anordnades en Järva Pride-marsch 2017, men med få deltagare.

Det har också dykt upp en s.k. femonationalistisk riktning, som tar upp feministiska frågor. Denna framställer Europa som i princip redan jämställt mellan män och kvinnor och utmålar invandrarmän, särskilt från den muslimska världen, som förövare och invandrarkvinnor som offer som måste räddas. (1)

Varför denna omorientering? Vissa högerpopulistiska rörelser har insett att det inte längre lönar sig att spela ut det homofoba kortet, eftersom acceptansen för homosexuella är relativt stor i Västeuropa och USA. På samma sätt förhåller det sig med anti-feminismen. I ett läge då flertalet etablerade riksdagspartier i Sverige säger att de solidariserar sig med feminismen, är det fördelaktigare att bunta ihop alla muslimer och angripa dem för bristande vidsynthet vad gäller homosexualitet och kvinnors jämställdhet. Därmed har den nödvändiga syndabocken skapats.

Identitetspolitikens ursprung finns i USA.

Identitetspolitikens ursprung – och här talar vi om den med radikala förtecken – finns i USA. Detta är ingen tillfällighet, eftersom USA har varit den dominerande ekonomiska, politiska, militära och kulturella supermakten sedan andra världskriget. Det betyder att många idéer emanerar från USA, såväl reaktionära, borgerliga som småborgerliga.

Samtidigt som det aldrig funnits ett starkt kommunistiskt parti, en välorganiserad fackföreningsrörelse eller ett starkt marxistisk inflytande i USA, har det ändå funnits olika radikala rörelser i USA, som i kraft av sin position har kunnat utöva inflytande på akademikerkretsar och intellektuella utanför USA, särskilt i Europa.

Identitetspolitiken växte successivt fram i USA från och med slutet av 1960-talet. Från början är det fråga om rörelser, som bekämpar diskriminering mot afroamerikaner, indianer och homosexuella med varierande framgång.

Det gick mycket väl att förena kamp mot diskriminering med ett klasskampsperspektiv, vilket Svarta Pantrarna visade.

Svarta Pantrarna var också den organisation, som utsattes för den grövsta repressionen från den amerikanska våldsapparatens sida under 1970-talet. Samtidigt har den härskande klassen på grund av medborgarrättsrörelsens framgångar exempelvis steg för steg kunnat inkorporera företrädare för afroamerikanerna, med Barack Obama som det tydligaste fallet i sina led, liksom förstärkt kvinnorepresentationen inom såväl politiska församlingarna som affärsvärlden. Detta har naturligtvis inte ruckat en tum på maktförhållandena i USA.

Under 1980-talet blir identitetspolitiken steg för steg mer framträdande. Identitetspolitikens kärna är att den överger klassperspektivet och i stället fokuserar på rastillhörighet, könstillhörighet eller sexuell läggning etcetera.

Detta kan illustreras med exemplet Asad Haidar. Asad Haidar, en pakistan-amerikan, kvarhölls på en flygplats i USA i samband med 11 september 2001 på grund av sin etnicitet. Han startade senare den marxistiska tidskriften Viewpoint Magazine och driver linjen att identitetspolitiken är en återvändsgränd. Nu anklagas han för att vara ”vit” av sina identitetspolitiska kritiker, som om hans åsikter satt i hudfärgen. (2)

Identitetspolitikerna har utvecklat en snårskog med begrepp som ”intersektionalitet”, ”appropiering” , ”cisperson”,”rasifiering” etcetera . Det är ingen större mening att ta analysen av dessa begrepp alltför allvarligt.

Svenska exempel

I artikeln ”Det ska fan vara politiskt korrekt” (3) tar Åsa Lindborg upp några exempel på identitetspolitikens konsekvenser. Hon berättar att Kajsa Ekis Ekman i sin bok Varat och varan kallade en transkvinna för ”han”. Det skulle hon inte ha gjort, eftersom vissa transpersoner och feminister utsatte henne för en bojkott i samband med att Ekis gjorde framträdandande i på Södra teatern i Stockholm och på ett möte i Malmö i år.

Ekis är också kolumnist i ETC. Fyra år efter boken kom ut, blev ETC-redaktionen kontaktad, varvid det krävdes att Ekis skulle sluta skriva där. Efter 8-marstillställningen på Södra teatern uppstod en infekterad debatt på sociala medier, där Ekis alla sympatisörer hotades med olika slags konsekvenser om de inte ändrade sig.

Nina Björk skrev en artikel i Dagens Nyheter om förlossningsvården och kvinnor som föder barn. Den “ansågs i sociala medier för att vara cisnormativ eftersom även män kan föda barn (det vill säga män som tidigare har definierats som kvinnor och som behållit sitt könsorgan)”. Liv Strömquist, känd serietecknare, skrev ett seriealbum med titeln Kunskapens frukt, som handlar om ”det som brukar kallas för det kvinnliga könsorganet”. Strömquist ansågs vara fördomsfull, när hon ansåg att det bara var kvinnor som hade slidor.

Åsa Lindeborg skriver vidare:  ” Jag kan förstå att transpersonerna känner sig exkluderade, men faktum är att 99,5 procent eller fler av alla kvinnor har en fitta och den ger oss en massa gemensamma erfarenheter såsom lönediskriminering, dubbelarbete, högre sjuktal, förminskning i det offentliga rummet etc. Det är klart att transkvinnor är kvinnor och transmän är män, men kan vi inte prata om snopp och snippa förnekar vi könsförtrycket. Då kan vi heller inte prata om patriarkatet eller ens kämpa för jämställdhet.” Åsa Lindeborgs uppskattning är lite för snäll; förmodligen är det minst 99,9 procent av alla kvinnor som har en fitta.

Det intressanta i det här sammanhanget är också synen på hur motsättningar ska lösas. Den som anser att motsättningarna är icke-antagonistiska, d.v.s. som motsättningar inom folket, använder också övertygelsens alla medel och diskuterar med den som är av annan åsikt. Om man däremot anser att motsättningarna är antagonistiska, d.v.s. som motsättningar mellan folket och fienden, kan man använda hot, kränkande tillmälen och uppmaning till bojkott av meningsmotståndare. Detta är samma metod som företrädare för högerextremistiska och högerpopulistiska rörelser använder mot alla sina meningsmotståndare.

Den kommunistiska rörelsen bekämpar allt slags förtryck.

Alltifrån Marx/Engels tid har den kommunistiska rörelsen utvecklat en teori och en politik, som har avsett att befria arbetarklassen och alla förtryckta folk i världen. Den kommunistiska rörelsen har alltså uttalat sig i arbetarklassens och de förtryckta folkens namn. Detta trots att de kommunistiska partierna i början alltid varit små och dominerats av intellektuella.

Givetvis bekämpar kommunister det dubbla förtrycket av kvinnorna, d.v.s. dels borgerskapets förtryck och dels det som utövas av männen inom proletariatet, men kvinnan kan bara nå fullständig befrielse under kommunismen. Alla klassiker, alltifrån Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, tog ställning för kvinnans frigörelse.

Dessutom framträdde tidigt marxistiska teoretiker som August Bebel, Clara Zetkin och Alexandra Kollontay som tog upp kvinnofrågan. Redan innan Mao Zedong blev marxist, krävde han i artiklar att arrangerade äktenskap skulle förbjudas i Kina. Arrangerade äktenskap förbjöds också strax efter Folkrepublikens grundande 1949. Samtidigt måste man komma ihåg att de kvinnor, som deltar i den samhälleliga produktionen och är ekonomiskt oberoende, är långt mer självständiga än kvinnor i tidigare samhällsformationer.

Som redan Engels påpekade:

”Mannens dominerande ställning i äktenskapet är helt enkelt följden av hans dominerande ställning i ekonomiskt avseende och bortfaller med denna av sig självt”. (5)

Givetvis har den kommunistiska rörelsen alltid bekämpat rasismen. Marx var av tyskjudisk börd, Engels tysk, Lenins far- och morföräldrar var vardera ryss/kalmuck/jude och svensk, Stalin var georgier och Mao Zedong var hankines. Den kommunistiska ideologin är färgblind och har anammats av alls som önskar revolution eller befrielse från allsköns förtryck oberoende av ursprung. Den kommunistiska ideologin har haft anhängare i hela världen, på varje kontinent.

Kominterns partier var de främsta i att bekämpa nazismen och fascismen och stödde de koloniala folkens nationella befrielsekamp. Det finns givetvis rasism i Sverige, men alla är inte rasister. Det går att identifiera vilka som är rasister genom deras konkreta åsikter och handlingar.

Åsikter sitter inte generellt i hud-, ögon- eller i hårfärg; det avgörande är varje individs ideologi. Därför kommer man ingen vart med allmänt tal om strukturer eller rasifiering (7). Strukturer kan man bara tala om när rasismen är organiserad och institutionaliserad, som den organiserade utrotningen av judar och romer med flera i Nazityskland, rasåtskillnadspolitiken i sydstaterna i USA, apartheid i Sydafrika, den rasbiologiska verksamheten i Sverige på 1930-talet och framåt för att ta några exempel från 1900-talet.

Givetvis bekämpar kommunisterna homofobi och förtryck av sexuella minoriteter. Sexuell läggning är en privatsak så länge den inte skadar andra. Pedofili och incest skadar däremot andra. Samtidigt ska man inte sätta sig på alltför höga hästar när det gäller den förhärskande sexualmoralen i olika kulturer; det kan finnas stora skillnader, som är historiskt betingade.

Inom den marxist-leninistiska rörelsen i Sverige, d.v.s. KFML/SKP, fr.o.m. 1967, var medlemmarnas sexuella läggning en icke-fråga. Det betydde att man inte brydde sig om vederbörande var heterosexuell, bisexuell eller homosexuell. Huvudsaken var att man tog ställning för det kommunistiska partiet och arbetarklassen. De flesta s.k. vänsterorganisationer på den tiden hade ingen uttalad sexualpolitik utan deras sexualmoral återspeglade i praktiken i huvudsak de förhärskande strömningarna inom den progressiva rörelsen. Det enda undantaget utgjordes av KFML(r), som antog ett homofobiskt uttalande 1973. Vissa gör idag sin egen könstillhörighet eller sexuella läggning till huvudfråga; detta är ett frasradikalt navelskådarperspektiv, som går stick i stäv med klasskampens intressen.

GAL-TAN-skalan är falsk

GAL-TAN-skalan passar dem som vill bevara kapitalismen som handen i handsken. Man måste komma ihåg att det politiska etablissemanget mycket väl kan acceptera en feminism som reducerar kvinnokampen till ett individuellt projekt, som innebär anpassning till arbetsköparnas krav och karriärism på lika villkor som männen. Hillary Clinton stod för den linjen i det senaste amerikanska presidentvalet. Överklass- och medelklasskvinnor kan fortfarande utnyttja sent anlända invandrarkvinnor för s.k. hushållsnära tjänster.

Samtliga riksdagspartier – utom Sverigedemokraterna – uttalar sig emot rasismen. Men man kan mycket väl vara emot rasismen i ord, men samtidigt se till ens barn inte går i en skola med många invandrare eller under inga förhållanden bosätta sig en invandrartät förort. Det finns inget som hindrar de etablerade partierna att i praktiken genomföra en politik som just gynnar en segregering av samhället. Det politiska etablissemanget kan mycket väl inkorporera invandrare, huvudsaken är att de ansluter sig till de etablerade partiernas politiska linje.

Det politiska etablissemanget kan mycket väl acceptera homosexuella, bisexuella och transsexuella. På senare år har t.o.m. många borgerliga politiker kommit ut. Identitetspolitiken utgör inget hot mot det kapitalistiska systemets fortbestånd. Tvärtom släpps de ofta fram på de liberala och socialdemokratiska tidningarnas kultursidor.

När det könsneutrala ordet ”hen” lanserades, bland annat med hänvisning till de transsexuellas könsuppfattning, hade det starkt stöd bland såväl röd-gröna som liberala skribenter.

Identitetspolitiken har ett starkt inflytande inom FI och Miljöpartiet, men även i Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och de båda mittenpartierna.

Identitetspolitiken bärs upp småborgerliga intellektuella, som inte delar proletariatets levnadsvillkor och intressen. Det räcker med att se FI:s och Miljöpartiets sociala sammansättning, så inser man att ytterst få arbetarkvinnor är verksamma i dessa partier.

Höger-vänsterskalan är fortfarande den mest användbara skalan. Längst till höger på skalan finns naturligtvis de nazistiska och fascistiska grupperingarna. Till höger finns också alla partier, alltifrån Sverigedemokratern, de borgerliga partierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna som öppet försvarar kapitalismen och kämpar för dess fortbestånd. Till höger finns också de partier, bl.a. Vänsterpartiet, som säger sig bekämpa det kapitalistiska systemets avigsidor men som i praktiken inte vill avskaffa det som sådant.

Till vänster finns de som inte bara vill avskaffa det kapitalistiska systemet utan också är beredda är kämpa för detta mål. Hur höger-vänsterskalan ska tillämpas konkret beror på de aktuella politiska motsättningarna och strömningarna i samhället.

De som gör en annan motsättning än den mellan proletariat och borgerskap till huvudmotsättning i det svenska samhället, tjänar objektivt borgerskapets intressen och bedriver i praktiken splittringspolitik.

/ Rickard B Turesson

 

(1) Se Friedrich Engels: Socialismens utveckling från utopi till vetenskap – Murbruks förlag 2016, sid. 49 eller på nätet: http://www.marxistarkiv.se/klassiker/marx/engels_soc_utv_fr_utopi_till_vetenskap.html.

Med ”kapitalistisk tillägnelse” menas helt enkelt att kapitalisten lägger beslag på mervärdet, som omvandlas till kapital. Ju mer kapitalet expanderar, desto mer växer arbetarklassen. Produktionen ”församhälleligas”, d.v.s. förutom arbetarklassens tillväxt vävs ekonomin samman alltmer i form av utbyggd infrastruktur, transportväsende, utbildning, sjukvård, pensionssystem etcetera.

(2). De flesta exempel är hämtade från Johan Perssons artikel, ”Hotet kommer utifrån”, i Norrskensflamman den 1/6 2017.
(3) ”A Marxist Critiques Identity Politics”, Seattle Weekly 25/4 2017 – http://www.seattleweekly.com/news/a-marxist-critiques-identity-politics/

(4) http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt
(5) http://story.aftonbladet.se/politisktkorrekt

(6) ”Familjens, privategendomens och statens ursprung”, Proletärkultur 1982, sid. 104

(7) Struktur betyder ”sammanhängande inre uppbyggnad (hos delarna i en helhet)”. Om det ska vara meningsfullt att tala om en sammanhängande inre uppbyggnad, måste den kunna beläggas empiriskt. Annars blir ordet struktur bara tom jargong eller en modefras. Klasserna i ett samhälle bildar exempel en struktur, som ytterst beror på förhållandet till produktionsmedlen, ställning i produktionen och löne- och förmögenhetsnivåer. Detta kommer sedan till uttryck i form av olika politiska partier, intresseorganisationer, olika legala regelverk och i form av över- och underordning på varje arbetsplats. Rasifiering är också ett meningslöst begrepp. Det är individer som hyser rasistiska fördomar; det faktum att ens hudfärg är annorlunda än hudfärgen hos den som betraktas, betyder inte automatiskt att alla med den förra hudfärgen kommer att betrakta den andra kategorin på samma sätt. Det finns inga vetenskapliga belägg för detta.