Sven Laurin – MF nr 1/2017
Detta är en artikel ur Marxistiskt Forum nr 1 (2017). Tidningen är en debattidning och för innehållet står författarna själva (förutom ledaren).
För att det ska kunna bli något verkligt kommunistparti i Sverige så måste kommunisterna så klart enas och enheten måste ju vara baserad på en gemensam övertygelse och förståelse. Ju högre enhet desto bättre.
Över hela världen pågår en process där kommunister bildar nya partier på grundval av marxismen-leninismen-maoismen (tro det eller ej) som de betraktar som den enda ideologi som inom sig bär en trovärdig revolutionär väg framåt ut ur förtrycket. Under lång tid var marxismen-leninismen erkänd som den mest avancerade kommunistiska ideologin och kommunisterna enades på dennas grundval. Idag räcker inte detta, Maos bidrag är helt nödvändiga. Men hur definierades egentligen marxismen, leninismen och maoismen? Vem eller vilka gjorde det och vilka motsätter sig idag att man över huvud taget definierar marxismen? Här nedan görs några nedslag i debatten och historien för att belysa detta.
1. MARX HAR SAGT ATT HAN “INTE VAR MARXIST”!
Ism- är ett suffix som vanligtvis indikerar en lära eller idériktning. Marx-ismen är en lära bland många andra läror och debatten om vad marxismen bör anses innehålla pågår allt jämt. En del vänder sig emot att man överhuvudtaget kallar Marx teorier för en -ism. Debattören Malcom Kyeyune (f.d. Ung vänster numera Folket i Bild och Göteborgs posten) skriver t.ex. att Marx var säker på att han inte var “Marxist” och att han “inte var bombsäker på någonting” och han “ändrade sina positioner hela tiden” (1). Liknande resonemang kan man finna hos Vänsterpartiets ideolog Werner Schmidt och Sven Erik Liedman (som kallar sig “marxian” och “frihetlig socialist”) vilken också framhäver att Marx sagt att han “inte är Marxist”.
Citatet som individerna ovan använder kommer ur en kommentar som Marx ska ha gjort om sina kamrater i Frankrike som han menade hade en delvis felaktig linje och som sa att de baserade sig på “marxisitiska principer”. Källan är Engels som skrev att:
“Nu vad som är känt som “marxism” i Frankrike är verkligen en helt märklig produkt – så mycket så att Marx sa en gång till Lafargue: -Om något är säkert, är det att jag själv är inte en marxist.”(2)
Om syftet med att lyfta fram detta är att varna för dogmatism (att okritisk försvara uppfattningar oavsett utvecklingen) så kan det visst vara nödvändigt men om syftet är att att uppmuntra en hejdlös opportunism (att vända kappan efter vinden) och ta bort det revolutionära ur Marx läror så är det helt åt skogen. Malcolm Kyeyune verkar tycka att det bra om man inte är “bombsäker på någonting”. Men det blir liksom lite svårt att bygga en rörelse på postmoderna uppfattningar. Postmodernismen vill ju rasera tilltron till objektiva sanningar och inga ideologier anses tillförlitliga. Man kan förmoda att Malcolm, Werner och Liedman har lite svårt med Marx “konfrontativa drag” (3) och gärna vill putsa bort proletariatets diktatur och revolutionärt våld från Marx. Ja och visst kan det vara skönt att putsa bort det obehagliga våldet men det blir ju ingen socialism genom att vi snällt ber kapitalisterna att överlämna sina rikedomar.
På Wikipedia har någon skrivit (4) att Engels var emot att kalla Marx läror för marxism. Men 9 år före sin död skrev Engels:
“Marx stod högre, såg längre, överblickade mer och snabbare än vi alla andra. Marx var ett geni, vi andra på sin höjd talanger. Utan honom skulle teorin i dag vara långt ifrån vad den är. Därför bär den också med rätta hans namn.”(5)
2. HUR DEFINIERADES MARXISMEN?
Lenin skrev 1908 i texten “Marxism och revisionism” om hur marxismen på 1890-talet i stort sett besegrat andra riktningar inom arbetarrörelsen och att kampen fortsatte men att dess former och motiv förändrades och att en ny kamp inleddes mot en fientlig strömning inom marxismen. Strömningen fick sitt namn efter den f.d. ortodoxe marxisten Bernstein “som gjorde mest väsen av sig” i sin strävan att korrigera Marx, att revidera Marx. Bland annat på grund av detta fanns ett stort behov av att definiera vad Marx egentligen stod för.
I texten “Marxismens tre källor och tre beståndsdelar” (1913) (6) sammanfattade Lenin de viktigaste delarna av Marx lära. Lenin beskriver hur Marx har gett arbetarklassen ett mäktigt teoretiskt vapen genom den dialektiska materialismen, läran om mervärdet som hörnstenen i Marx’ ekonomiska teori och läran om att klasskampen grundvalen för hela samhällsutvecklingen och dess drivkraft. Lenin menade att Marx “lära uppstod som en direkt och omedelbar fortsättning av filosofins, den politiska ekonomins och socialismens främsta representanters lära.”. Filosofin, den politiska ekonomins och socialismen är marxismens “tre delar”.
Kampen mot revisionisterna som försökte förvandla Marx till en “dussinliberal” fortsatte och 1918 skrev Lenin texten “Den proletära revolutionen och renegaten Kautsky”. Kautsky m.fl. strävade efter att göra Marx lära till en liberalt borgerlig teori som bara erkände proletariatets icke-revolutionära “klass”-kamp. De förlöjligade all tanke på revolution, alla steg mot en direkt revolutionär kamp. Särskilt hade de problem med teorin om proletariatets diktatur som Lenin kallade “kärnan i Marx’ teori”. “Kautsky kan inte vara okunnig om att formeln “proletariatets diktatur” bara utgör en historiskt konkretare och vetenskapligt noggrannare formulering av proletariatets uppgift att krossa det borgerliga statsmaskineriet. Vilket både Marx och Engels skrev om nödvändigheten av på grundval av erfarenheterna av 1848 års, och ännu mer av 1871 års revolution. Detta skrev de om från 1852 till 1891, d.v.s. under fyrtio år.”
Kampen för att definera och försvara Marx lära blev till en ödesfråga för hela arbetarrörelsen eftersom konsekvensen av revisionisternas ställningstaganden ledde till att socialismen blev helt omöjlig att genomföra.
3. LENINISMEN DEFINIERAS
På Kominterns tredje kongress träffades kommunister från hela världen för att diskutera taktik och strategi. Som representant från Sverige deltog Sven Linderot. Kongressen antog bl.a. en resolution med riktlinjer för de kommunistiska partiernas uppbyggande och organisationsarbete. Till Kominterns fjärde kongress skrev Lenin ett brev där han kommenterade resolutionen och frågan om tillämpningen av erfarenheterna Ryssland. Det var erfarenheter av en kamp som han själv hade varit ledare för och som skulle leda fram till att allt fler menade att leninismen hade utvecklats till en ny etapp.
“Resolutionen är utmärkt, men det är nästan helt rysk, det vill säga, allt i den är baserad på ryska förhållanden. Detta är det som är bra med den, men det är också dess problem. Det är dess problem eftersom jag är säker på att ingen utlänning kan läsa den. … För det första, den är för lång, innehållande femtio eller flera punkter. Utlänningar inte brukar kunna läsa sådana saker. För det andra, även om de läser det, kommer de inte förstå det, eftersom det är alltför rysk. Inte för att det står skrivet på ryska … utan för att den helt genomsyrad av den ryska andan. Och för det tredje, om undantagsvis någon utlänning förstår den, kan han inte genomföra den. Detta är dess tredje defekt. … Jag är beredd att ställa mig bakom var och en av dess femtio eller fler punkter. Men vi har inte lärt oss att presentera vår ryska erfarenhet till utlänningar. Allt som sades i resolutionen har förblivit en död bokstav. Om vi inte inser detta, skall vi inte att kunna gå vidare. Jag tror att efter fem år av den ryska revolution så är det viktigaste för oss alla, ryska och utländska kamrater lika, att sitta ner och studera.”.
Lenin avled i januari 1924. I “Leninismens grunder” (1924) skrev Stalin att några betonade att leninismen var marxismens tillämpning på den ryska miljöns säregna förhållanden. Men denna definition innehöll enligt Stalin “ett stycke sanning” men den uttömde inte på långt när hela sanningen. Lenin tillämpade verkligen marxismen på förhållandena i Ryssland men om leninismen endast vore en tillämpning av marxismen på den säregna miljön i Ryssland, så skulle leninismen vara en rent nationell och rent rysk företeelse. Men, skrev Stalin:
“Vi vet emellertid, att leninismen är en internationell företeelse, som har sina rötter i hela den internationella utvecklingen, och inte en enbart rysk företeelse. Just därför anser jag, att denna definition lider av ensidighet”.
Stalin menade att leninismen inte bara pånyttfödde marxismen, utan tog ytterligare ett steg framåt, då den vidareutvecklade marxismen under de nya betingelserna för kapitalismen och proletariatets klasskamp. Leninismen var marxismen anpassad till den nya imperialistska och proletära revolutionens epok. Marx och Engels verkade under perioden före imperialismen och de segrande proletära revolutionernas epok. För den nya utvecklingen krävdes den utveckling av marxismens som Lenin stod för.
Först efter Lenins död. på Kominterns femte kongress (1924) började termen marxism-leninism användas rent allmänt. I “Teser på Kominterns femte kongress om propagandaverksamhet …” så skrev man att bolsjeviseringen av partierna skulle betyda marxismen-leninismens seger över revisionisterna i Andra internationalen och dess “Marxism” samt syndikalismens rester. Så definerades marxismen-lenismen i kamp mot revisionismen.
“Lenins död gav en stor impuls till propaganda för marxism-lenismens teori i Rysslands Kommunistiska Parti och det måste det göra i alla delar av den Kommunistiska Internationalen.”
Ur “Teser på Kominterns femte kongress om propagandaverksamhet …”, 1924.
/Sven Laurin
(1) Malcom Kyeyune, 2017-01-05, http://ask.fm/tinkzorg
(2) Engels, “Ludwig Feuerbach och den klassiska tyska filosofins slut”, 1886.
(3) Liedman i DN, 2015-08-08.
(4) https://en.wikipedia.org/wiki/Marxism#Etymology
(5) Letters of Frederick Engels, 1882, Engels To Eduard Bernstein In Zurich
(6) I texten finns det kända citatet “Marxismen är allsmäktig för att den är sann”. Det religiöst klingande ordet “allsmäktig” (i religiös mening Guds outömliga makt) uttrycker inte att Lenin var religiös utan att marxismen “är helgjuten och harmonisk och ger människorna en enhetlig världsåskådning, som är oförsonlig gentemot all vidskepelse, all reaktion och allt försvar av det borgerliga förtrycket.”.