Hans Kallenius – MF nr 1/2020
För den som är intresserad av maoismens historia i USA är Aaron J Leonhards och Conor A Gallaghers ”Heavy Radicals”, i svensk översättning ”Hotet från vänster” på Oktoberförlaget, en utmärkt källa. Men denna bok, som koncentrerar sig på FBI:s infiltration av det maoistiska Revolutionary Communist Party i USA, kan kompletteras på nätet av de historiska översikter och den gigantiska dokumentsamling som finns under ”erol”, https://www.marxists.org/history/erol/erol.htm.
Den största delen av erol, ”Encyclopedia of anti-Revisionism On-Line” tar upp den antirevisionstiska och maoistiska rörelsen i USA, men innehåller även en hel del material om andra länder, båda ”västländer” och ”tredjevärlden-länder”. Sverige finns inte med men Norge och Danmark är företrädda!
Anti-revisionismen är ett något vidare begrepp än ”maoismen”, vilken ju efter KKP:s brytning med SUKP kom att dominera de rörelser som var kritiska mot det sovjetiska partiets politik. De första anti-revisionistiska strömningarna uppstod i flera länder redan på 40- och 50-talet. I USA fanns t.ex. en opposition mot det amerikanska kommunistpartiets opportunism, med portalfiguren Earl Browder som t.o.m. lyckades lägga ned partiet under kort tid. Men oppositionen menade att partiet fortsatte att ”tillämpa browderism utan Browder”.
I början handlade antirevisionismen till stor del om att försvara Stalin gentemot Chrusjtjovs angrepp i dennes ”hemliga tal” på 20:e partikongressen 1956. Riktig fart tog de anti-revisionistiska strömningarna i och med att polemiken mellan SUKP å ena sida och KKP samt det albanska kommunistpartiet blev offentlig i början på 60-talet. KKP och Mao formulerade där inte bara ett försvar för de klassiska marxist-leninistiska ståndpunkterna om den revolutionära vägen och proletariatets diktatur, gentemot den allmänna sovjetiska linjen vilken betonade fredlig samexistens och möjligheten av en fredlig övergång till socialismen.
Den anti-revisionistiska oppositionen i de befintliga kommunistpartierna hade redan från början problem med splittringar och lyckades inte få något större folkligt stöd. Uppsvinget för ”maoismen” i USA började först i slutet på 60-talet. De stora massrörelserna från 60-talet, de svartas kamp, studentrörelsen och rörelsen mot Vietnamkriget, var på väg att sakta dö ut, men en ansenlig av aktivisterna från dessa rörelser, sökte ett teoretiskt alternativ till den amerikanska kapitalism de kommit att avsky. Aktivisterna fann alternativet i marxismen-leninismen. Till skillnad från äldre anti-revisionister, som höll fast vid Stalin till 100 %, anammade de unga aktivisterna spontant Maos vidareutveckling av marxismen-leninismen. Det antiauktoritära, kulturrevolutionära Kina såg ju ut som ett lockande alternativ till det förstelnade, repressiva sovjetiska systemet under Leonid Brezjnev.
Den uppsjö av konkurrerande maoistiska organisationer som uppstod kallades i USA med ett gemensamt namn för den ”nya kommunistiska rörelsen”. Man kallade sig alltså inte ”maoister”, utan ”marxist-leninister” och såg ofta ”Mao Tse-tungs tänkande” som ett tillägg till marxismen-leninismen. (Idéerna om maoismen som en ny ”etapp” i marxismens utveckling uppkom först efter Maos död i några av de partier som tog avstånd från KKP:s nya ledning under Deng Xiaoping.)
Dessa ”maoistiska” grupper hade liksom de antirevisionistiska, ”stalinistiska” grupperna tidigare, som ett gemensamt mål att återuppbygga ett revolutionärt kommunistiskt parti enligt leninistiska principer. Men de enhetssträvanden som förekom, misslyckades i allmänhet. Några organisationer utropade sig själva till sådana partier, men misslyckades genom att antingen till slut upplösa sig själva, eller urarta till sekter under karismatiska ledare.
Progressive Labour Party var först på banan av ”maoist”-organisationerna och hade goda förbindelser med KKP, ända tills man började attackera Svarta Pantrarna samt ”revisionisterna” i Hanoi och Peking redan kring 1970. ”All nationalism är reaktionär” var en av deras paroller. Partiledaren Milt Rosen fungerade sedan som sektledare.
Revolutionary Union utropade sig till Parti 1976 under namnet Revolutionary Communist Party, RCP, och genast började tillbakagången därefter. Bortsett från alla dokument som finns under webbplatsen Encyclopedia of anti-Revisionism, beskrivs som nämnts tidigare partiets utveckling med inriktning på FBI:s infiltration av partiet i boken ”Heavy Radicals: The FBI’s secret war on Americas Maoists”.
Boken ”Heavy Radical” lyckas inte övertyga om att RCP:s undergång berodde på FBI:s infiltration. Det är möjligt att den bidrog till att splittringarna blev värre än de behövt blir, men det var knappast den avgörande orsaken till den växande sekterismen: man drog sig medvetet tillbaks från industrierna och koncentrerade sig på tidningsförsäljning.
Partiet splittrades när partiledningen tog ställning för de ”Fyras gäng”, när dessa arresterades efter Maos död. Partiet utvecklade en personkult av sin ledare Mike Avakian och förvandlades så småningom till en obetydlig sekt.
Nästa större grupp att utropa sig till parti var October League (M-L) med partinamnet Communist Party (M-L). Till skillnad från RCP stödde man fullt ut den nya ledningen i Kina och anammade dess enorma hat mot de ”Fyras gäng”. Det här partiet hade kamratliga förbindelser med AKP-ml i Norge och liknar det svenska SKP, speciellt när det gäller den okritiska inställningen till varje skiftning i KKP:s linje. Liksom SKP kollapsade på kort tid, gjorde denna grupp det också.
Även den radikala tidningen Guardian, som tidigt försökt ena grupper med målet att bilda ett parti, försökte sig också på ett eget partibildande utifrån stödklubbar till tidningen. Detta misslyckades ömkligt efter en splittring inom tidningens redaktion. (Båda sidor i konflikten är företrädda av dokument, som försöker förklara varför. Men som en hel del av polemiken mellan olika organisationer, är det omöjligt att se några politiska orsaker till konflikten!)
Frågan är då: varför misslyckades de antirevisionistiska och maoistiska organisationer överallt i västvärlden? Det finns avsnitt på erol, där de ingående organisationerna själva försöker förklara saken. En förklaring är att den maoistiska rörelsen från början dominerades av studenter och ungdomar. Men det gällde ju inte den tidigare antirevisionistiska rörelsen. KKP bestod ju också av ungdomar och studenter, men lyckades förankra sig i det kinesiska folket!
En annan populär förklaring är den utbredda sekterismen och dogmatismen inom organisationerna. Men kanske var det tvärtom oförmögenheten att slå rot inom arbetarklassen som orsakade sekterismen. Och för övrigt innehöll inte ”Mao Tse-tungs tänkande” tillräckligt med material för att bekämpa både sekterism och dogmatism?
En tankegång är att det inte räckte för ett partibildande med att allmänt ansluta sig till marxismen-leninismens principer, den revolutionära vägen, proletariatets diktatur, behovet av ett parti byggt på demokratisk centralism, m.m.. Det krävs också en samsyn om strategin. De dokument som den antirevisionistiska sidan i den Stora polemiken presenterade innehöll faktiskt inte mycket till strategi för den socialistiska revolutionen i den avancerade kapitalistiska världen. Man var tvungen att utveckla den själva!
En del maoistiska grupper började kritisera den strategi som Komintern antog för att skapa folkfronter mot fascismen. Andra menade att Kominterns linje var en taktik som togs för en strategi av kommunistpartierna. Man såg en rak linje från folkfronten mot fascismen till efterkrigstidens ”antimonopolistiska fronter”, som tillämpades av kommunistpartierna.
Stalins tal till broderpartierna på partikongressen 1952 uppmanade till kamp för nationellt oberoende och demokratiska rättigheter ”vilka bourgeoisien säljer för dollar”. Handlade detta om strategi eller taktik? Om det var en ny strategi så liknar den faktiskt KKP:s ”teorin om tre världar”.
De maoistiska organisationerna stödde i stort sett alla genast ”teorin om tre världar” när de offentliggjordes Deng Xiao-ping 1974 i FN:s generalförsamling. Men när organisationerna såg hur Kina tillämpade teorin i sin diplomati började fler och fler ta avstånd från. Samarbete med USA mot Sovjet, tycktes vara innebörden.
Även bland dem som stödde teorin så rådde olika uppfattningar om huruvida huvudfienden var de båda supermakterna, endast USA-imperialismen (Guardian-falangen) eller i praktiken socialimperialismen, d.v.s. Sovjetunionen.
Frågan ifall Sovjetunionen var kapitalistiskt redan på 1970-talet, var också en debattfråga. En del blev aldrig övertygade om detta, liksom det finns riktningar även i dag som (ännu) inte vill karakterisera Kina som kapitalistiskt. Så även om världsläget har ändrats mycket sedan 80-talet finns en del frågor i debatterna i ”erol”, som ännu inte är riktigt lösta.
Hans Kallenius