Rickard B. Turesson – MF nr 1/2020
Vilket är förhållandet mellan coronapandemin och krisen i den kapitalistiska världsekonomin? Vad är hönan och vad är ägget?
Redan innan coronaviruset dök upp i Kina, hade den ekonomiska tillväxtakten minskat i såväl de ledande kapitalistiska ekonomierna som de s.k. utvecklingsekonomierna i den globala Syd. Coronapandemin är en yttre faktor, som verkar genom den kapitalistiska världsekonomin, de inre förhållandena. Coronapandemin har skärpt och fördjupat den kapitalistiska krisen.
Vad är en yttre faktor?
”Utesluter den materialistiska dialektiken yttre orsaker? Nej, inte alls. Den anser att yttre orsaker är förändringens betingelser och inre orsaker är förändringens grundval och att yttre orsaker blir verksamma genom inre orsaker… Det är genom de inre orsakerna som de yttre orsakerna verkar. ” (Mao Zedong)
Pandemier har uppstått genom mänsklighetens historia oberoende av produktionssätt, eftersom pandemier ytterst är betingade av människans förhållande till naturen, såväl domesticerade djur som vilda. Maoister är historiska materialister och lär av historien. Poängen är att det är ytterst svårt att förhindra ett konkret pandemiutbrott, vilket historien utvisat. Det finns arkeologiska bevis på att det inträffade en pandemi i Sverige 3000 år före vår tideräknings början (f.v.t). Dessa pandemier är antingen sjukdomar som är virusbaserade eller bakteriebaserade (digerdöden). Många virusbaserade sjukdomar hänger ihop med jordbrukets uppkomst i Eurasien fr.o.m.11 000 f.v.t. och är husdjursrelaterade (smittkoppor, mässling och influensa). När européerna koloniserade den amerikanska kontinenten efter 1492 tog de med sig dessa sjukdomar, som ursprungsbefolkningen saknade immunitet emot. Mellan 60 och 90 procent av ursprungsbefolkningen slogs ut.
Kända pandemier genom historien är den justianska pesten på 540-talet (som återkom vid flera tillfällen) med 25 – 100 miljoner döda, digerdöden 1331 – 1351 med uppemot 200 miljoner döda, spanska sjukan 1918 – 1920 med 50 – 100 miljoner döda och svininfluensan 2009 – 2010 med en halv miljon döda.
Pandemier slår mot alla
Dessa pandemier slår mot alla och känner inga klass- eller etniska gränser. Först i samband med digerdöden började vissa karantänåtgärder tillämpas i Europa, men de tillämpades aldrig konsekvent; därav den mycket stora andel av befolkningen som dog i Europa, runt en tredjedel. Först mot slutet av 1700-talet utvecklades det första smittkoppsvaccinet och först mot slutet av 1800-talet upptäcktes vad virus är.
Fortfarande är situationen sådan, trots den medicinska vetenskapens utveckling, att när ett nytt virus dyker upp, är de enda möjliga motåtgärderna inledningsvis karantän och social distansering. Först efter en tid kan masstestning genomföras (vilket förutsätter att virusets genom har kartlagts) och ett nytt vaccin tas fram och s.k. flockimmunitet utvecklas, d.v.s. när tillräckligt många som insjuknat blivit friska. Oavsett samhällssystem måste regeringar alltid inleda motåtgärderna med karantän och social distansering. Samtidigt är det inte skrivet i stjärnorna hur långtgående karantänåtgärderna ska vara; det är en bedömningsfråga.
Men pandemier slår hårdast mot vissa
Historisk erfarenhet säger också att pandemier hårdast drabbar de fattiga, underklassen, de redan sjuka (i andra sjukdomar), de svaga och undernärda och äldre. Spanska sjukan tycks dock ha slagit hårdast mot de unga. Coronapandemin kommer att slå hårdast mot arbetare och bönder i hela världen. Coronapandemin har redan slagit hårt i Kina, Sydkorea, Iran, Belgien, Italien, Spanien och USA, även om man tycks ha fått bukt med pandemin i Kina och Sydkorea. Varken imperialistiska länder eller neokoloniala länder är förskonade från coronaviruset. Länder som USA, som har ett ojämlikt sjukvårdssystem och ett mycket bristfälligt socialt skyddsnät – många saknar sjukpenning – kommer att drabbas hårt. USA, som har fyra procent av världens befolkning, står för 33 procent av smittfallen (3/5 2020). Fattiga länder, exempelvis i Afrika, som har ett bristfälligt sjukvårdssystem och begränsade ekonomiska resurser kommer också att drabbas hårt.
Det första dödsoffret i Stockholm var en svensk-somalisk kvinna, som enligt uppgift smittades av en läkare som hade kommit hem från en skidsemester i Alperna. Sex av de nitton första dödsfallen i Stockholm var svensk-somalier. Vissa gör en stor sak av att somalier är överrepresenterade i dödsfallsstatistiken i Stockholm på grund av deras förmodade bristande kunskaper i svenska, men glömmer att nämna att 973 svenska skidturister tog med sig smittan till Sverige från Italien/Österrike. Enligt DN (den 26/3) kom runt 130 av 959 smittfall i Stockholm från Järvaområdet, d.v.s. nästan 14 procent, medan Järvaområdet bara har 4 procent av Stockholms befolkning. Fattiga och nyanlända lever trångt i storstädernas förorter liksom nyanlända i bostadsbaracker.
Arbetarklassen i Sverige kommer att drabbas hårt av sjukdom, ekonomisk nedgång och arbetslöshet. Arbetare kan inte ”jobba hemma” i samma utsträckning som tjänstemän utan förväntas ta sig till arbetet i överfylld kollektivtrafik. Sjukvårdspersonal tvingas arbeta med smittade utan riktig sjukvårdsutrustning. Vi vet från Italien att dödstalen bland sjukvårdspersonal har varit höga. I Sverige är dödsfall på äldreboendena överrepresenterade, vilket förmodligen till stor del beror på att vårdpersonal tvingats arbeta med undermålig skyddsutrustning eller ingen alls. De allra fattigaste delarna av arbetarklassen, ”gig-arbetare”, tillfälligt anställda och vikarier ställs nu utan försörjning på löpande band och de flesta av dem saknar skyddsnät. Arbetslösheten i industrin kommer att öka drastiskt på grund av de globala leveranskedjorna har kollapsat.
Hur farligt är coronaviruset?
För det första finns det ingen facit ännu, eftersom coronapandemin definitivt inte över i världsmåttstock. När detta skrives (3/5 2020) har det inträffat 3 507 789 fall, varvid 245 354 människor avlidit. Risken är mycket stor att coronapandemin kommer att slå mycket hårt i Asien (förutom i Kina, Sydkorea och Iran där den redan grasserat), Afrika och Latinamerika. Detta beror på en kombination av faktorer: ren fattigdom, trångboddhet (nästan 900 miljoner människor lever i slum) , drygt 800 miljoner är undernärda, undermåliga sjukvårds- och hälsosystem och inkompetenta och korrupta regeringar. Den enda fördel som fattiga länder har är en fördelaktig ålderspyramid, d.v.s. hög andel unga. Det vanligaste misstaget i de länder på norra halvklotet som redan drabbats av pandemin, är att myndigheterna har underskattat covid-19:s snabba spridning. Redan har 22 317 personer smittats i Sverige och 2 679 personer dött (3/5 2020).
De länder (vissa ministater har utelämnats) som hittills (3/5) är hårdast drabbade (i fråga om antal dödsfall per miljon invånare) är: Belgien 677, Spanien 540, Italien 478, Storbritannien 414 … Sverige och USA har 265 respektive 205 dödsfall.
För det andra är covid-19 enligt de flesta epidemiologer och smittskyddsläkare mera smittsamt än vanligt influensavirus. Enligt WHO är den genomsnittliga dödsfallsrisken vid smitta 3,6 procent. Redan vid 60 års ålder ökar risken:
60 – 69 år 3,6 %
70 – 79 8 %
80 + 14,8 %
Risken förhöjs vid underliggande sjukdomar:
Hjärt- och kärlsjukdom 10,5 %
Diabetes 7,3 %
I Sverige är äldre, särskilt från äldreboenden, och vissa invandrargrupper överrepresenterade i dödsfallsstatistiken. I USA är bl.a. afroamerikaner överrepresenterade.
Slutligen: Det går inte att jämföra äpplen med päron; det går inte att jämföra icke-jämförbara storheter med varandra och därigenom ställa den ena dödsfallsorsaken mot den andra och på det sättet bagatellisera den ena. Michael Roberts refererar i artikeln ”Liv eller försörjning” redovisade dödsfallsorsaker globalt mellan den 1 januari 2020 och den 25 mars 2020:
Coronoavirus 21 297, säsongsinfluensan 113 034, malaria 228 095, självmord 249 904, trafikolyckor 313 903, HIV/AIDS 390 903, alkohol 581 599, rökning 1 1672 481, cancer 1 909 804, hunger 2382 324 och 9 913 702 aborter.
De 21 297 dödsfallen på grund av coronaviruset och de 9 913702 aborterna är helt enkelt inte jämförbara. Detsamma gäller självmord (självförvållade), trafikolyckor, alkohol, och rökning, som ingendera är resultat av någon smitta. Men ta hunger. Hunger smittar heller inte. Hunger förekommer främst i länder som är mycket fattiga och som utmärks av extrema förmögenhets- och inkomstskillnader, en hög Gini-koefficient, nästan alltid ett arv från ett kolonialt förflutet. Undernäring till följd av hunger är däremot en riskfaktor, eftersom det leder till att immunförsvaret försämras och mottagligheten för coronaviruset ökar. Hunger går bara att utrota genom politiska åtgärder och ekonomisk utveckling; hjälpsändningar angriper bara symptomen. Det säkraste sättet för att genomföra en grundläggande förändring i dessa länder är att folken i dessa genomför nydemokratiska och socialistiska revolutioner, och upprättar ett socialistiskt samhällssystem som prioriterar folkens behov framför profitmaximering. Men denna kamp kan ta mycket lång tid. Däremot går det att jämföra coronaviruset med säsonginfluensan, malaria och HIV/AIDS. Coronaviruset är alltså mer smittsamt än säsonginfluensen; malaria och HIV/AID är emellertid delvis behandlingsbara. Men de som bär på sviterna av såväl malaria och HIV/AIDS är säkerligen mindre motståndskraftiga mot coronaviruset än friska människor.
Är krisen påhittad?
Företrädare på den yttersta högerkanten och s.k. anti-globalister har ihärdigt drivit tesen att coronapandemin är påhittad och t.o.m. att själva viruset är medvetet skapat. Kom ihåg att Donald Trump inledningsvis förnekade att coronapandemin var farlig, innan ett börsras på Wall Street tvingade honom att ändra sig. Pingstvänner i Brasilien menade att propagandan kring coronaviruset var Satans taktik att sprida rädsla. Brasiliens president Bolsonaro uppmanade lokala myndigheter att sluta sprida ”hysteri” kring coronapandemin. Turkmenistans regering förbjöd användningen av ordet ”corona” för att det inte skulle sprida skräck.
Kapitalismen präglas av återkommande kriser; den senaste skedde 2008 – 2009. Men man måste skilja mellan den kapitalistiska tillägnelsen och den alltmer församhälleligade produktionen, som är kapitalismens grundläggande och inneboende motsättning – och konkreta krisutbrott. Det är inte kapitalismen som har skapat den konkreta pandemin, eftersom den beror på människans förhållande till naturen. Däremot är det det kapitalistiska väldssystemet, i vilket alla länder i världen numera mer eller mindre (något enstaka statskapitalistiskt land är inte helt och hållet indraget ) ingår, som måste hantera den uppkomna pandemin.
Som den marxistiske ekonomen Michael Roberts har påpekat, hade det inletts en recession i världsekonomin redan i slutet av 2019 innan coronapandemins uppkomst. Coronapandemin har förstärkt denna recession. Han skrev också den 24/3:
“Enligt beräkningar från AFP (en nyhetsbyrå – min anm.) lever nu runt 1,7 miljarder människor runtom i världen under någon form av nedstängning som ett resultat av coronaviruset. Det är nästan en fjärdedel av världens befolkning. Världsekonomin har aldrig sett något liknande.
Nästan alla ekonomiska förutsägelser för den globala BNP:n för 2020 anger en minskning med 1–3 %, lika allvarligt om inte värre än den stora recessionen 2008–2009. Och förutsägelser för det kvartal som slutar denna vecka och nästkommande kvartal anger en minskning jämfört med föregående år med allt mellan 20 och 50 %!”
Varför slår coronapandemin så hårt mot kapitalismen?
För det första beror det på att i princip hela världen har blivit kapitalistisk och underkastad den kapitalistiska ekonomins lagar. Den globala ekonomin har blivit alltmera sammanvävd alltsedan särskilt 1980-talet. Mycket av den globala tillverkningsindustrin har förlagts till länder med de lägsta lönerna, varvid det har uppstått långa leveranskedjor, som också ska ske ”just-in-time”. Om Volvo i Sverige får problem med sina importerade insatsvaror, så kan företaget inte längre bygga lastbilar utan måste i stället permittera arbetarna. Kina, där pandemin startade, är världens verkstad och har kontakter med hela världen. De fysiska förbindelserna mellan länderna i världen har blivit allt tätare på grund av flygets utveckling, som också lett till massturism. De fåtalet kubanska smittfallen är alla relaterade till turismen. I princip är en smittbärare av covid-19 bara en flygresa eller ett kryssningsfartyg bort.
För det andra måste man ha klart för sig att sjukvårdssystemen i världen är underdimensionerade. Det gäller t.o.m. de rika imperialistiska länderna. De senaste 30 åren har det offentliga sjukvårdssystemet i Europa bantats ner och privatiserats. I USA har det dominerande privata sjukvårdssystemet skurit ner på tjänsterna i syfte att maximera profiten. Sjukvårdsplatserna reducerades med nästan 40 procent i USA mellan 1981 och 1999. Sverige hade år 1993 tillgång till 4 300 intensivvårdsplatser med respirator. Bara 574 av dessa platser återstod 2018.
Men frågan är om inte pandemin kommer att drabba de fattiga länderna, framför allt i Asien, Afrika och Latinamerika, värst på grund av bristfälliga sjukvårdssystem. Malaria, en delvis behandlingsbar sjukdom, orsakade 438 000 dödsfall 2018 (80 procent söder om Sahara) beroende på brist på finansiella och hälsoresurser för att behandla dessa patienter. Genom historien har pandemier också slagit olika i olika världsdelar. Det är en sak att de äldre, 60 år +, hittills har drabbats hårdast av coronaviruset; det är inte säkert att detta mönster upprepas i hela världen. Mike Davis påpekar angående spanska sjukan:
”Men den spanska sjukan hade en annan profil i fattigare länder. Det inses sällan att en stor del av den globala dödligheten inträffade i Punjab, Bombay och andra delar av västra Indien, där spannmålsexport till Storbritannien och brutala rekvisitioner sammanföll med en omfattande torka. Den uppkomna matbristen drev massor av fattiga människor till svältranden. De blev offer för en olycklig synergi mellan såväl undernäring – som försvagade deras immunförsvar mot infektioner och producerade hejdlöst med bakterier – som viral lunginflammation.”
I Sverige tillkommer det faktum att beredskapslagren började avvecklas efter EU-inträdet 1995 och fram till 2002 – i motsats till Finland. Det betydde att massor av sjukvårdsutrustning makulerades, exempelvis kasserades alla respiratorer.
För det tredje varierar förmågan att bekämpa coronaviruset från land till land, från regering till regering. Vissa regeringar har tagits på sängen eller helt enkelt underskattat faran (Kina, Sydkorea, Iran, Italien, Spanien och USA). Andra länder har stora brister i sina sjukvårdssystem, brist på intensivvårdsplatser, brist på nödvändig skyddsutrustning, testutrusning och respiratorer. Vissa länder har tillämpat karantänåtgärder för sent. Några länder som Kina, Sydkorea och Japan tycks ha bromsat smittspridningen. Däremot grasserar coronapandemin fortfarande för fullt i Italien och Spanien och har nyligen inletts i USA, som i skrivande stund har flest smittfall i världen. Det tycks som om det behövs en kombination av karantänåtgärder, social distansering och masstestning (som inte sker i Sverige) för att stävja smittspridningen. Tyskland har relativt sett färre dödsfall per 100 000 invånare än Sverige, vilket sägs bero på masstestning. De övriga nordiska länderna har också färre dödsfall per 100 000 invånare än Sverige; de har samtliga gått längre och snabbare i fråga om nedstängning än Sverige Det land i världen som genomfört den mest omfattande masstestningen i förhållande till befolkningsmängden hittills är Island.
Lekmän, inklusive undertecknad, kan dock inte yttra sig tvärsäkert om hur coronapandemin ska bekämpas. De som besitter sakkunskapen är epidemiologer och smittskyddsläkare.
Slutligen – coronaepedimin illustrerar kapitalismens inneboende svagheter på grund av den bygger på profitmaximering framför att tillfredsställa det arbetande folkets behov, att den är liktydig med produktionsanarki framför planerad produktion och att kapitalismen systematiskt genererar klasskillnader med två poler som står i ett grundläggande antagonistiskt förhållande mot varandra. Om allt fler inser detta, så har det kommit något gott av coronapandemin.
Det omöjliga valet
Världskapitalismen står nämligen inför ett omöjligt val – och idag måste vi tala om ett världskapitalistiskt system, i vilket alla länder mer eller mindre ingår. Nordkorea och Cuba befinner sig i och för sig delvis i utkanten. Världskapitalismen representeras självklart av fysiska företrädare, i form av klasser, främst finanskapitalet. Antingen låter regeringarna coronapandemin grassera okontrollerat eller så genomför de olika regeringarna olika skyddsåtgärder för att förhindra smittspridningen.
Vad skulle ha hänt om man hade låtit coronapandemin löpa amok? Michael Roberts skriver:
”Men viruset är inte över än. Hittills tyder allt på att dödligheten är minst 1 procent, tio gånger dödligare än den årliga influensan; och mycket mer smittsam. Så om COVID-19 inte hölls tillbaka, skulle det så småningom drabba upp till 70 procent av befolkningen innan ’flockimmunitet’ skulle vara tillräckligt för att viruset skulle avta. Det innebär minst 50 miljoner dödsfall! Den årliga dödligheten skulle fördubblas i de flesta länder.”
Hittills har nästan alla länder i världen valt linjen att försöka hålla tillbaka spridningen av COVID-19, vissa med eftersläpning och med mycket negativa konsekvenser för befolkningen. Till och med Turkmenistans regering har vidtagit skyddsåtgärder, bl.a. genom att omdirigera flygtrafiken till landet. Det land som förmodligen gått längst i fråga om skyddsåtgärder är Nordkorea , som också påstår sig inte ha ett enda dödsfall. Nordkorea stängde mycket tidigt sina gränser, satte turister i långvarig karantän, stoppade flygtrafiken, införde inhemska reserestriktioner, evakuerade diplomater till Vladivostok i Ryssland och desinfekterade t.o.m. importerat gods. Den nordkoreanska nedstängningspolitiken hade dock direkta konsekvenser för handeln med Kina under januari-februar 2020, varvid den föll till samma nivå som Kinas handel med Malta. Nedstängningspolitiken är självfallet fråga om ren självbevarelsedrift; inte ens de mest reaktionära regimerna vågar helt släppa loss coronaviruset. Världen är betydligt mer sammanvävd än under spanska sjukan 1917 – 1918.
Det finns dock krafter inom det internationella finanskapitalet, som verkar för att produktion och handel ska komma igång så fort som möjligt alldeles oavsett om smittspridningen fortgår eller inte. Det finns självfallet också de på den yttersta högerkanten, neo-malthusianer och socialdarwinister, som inte tycker att det spelar någon roll om improduktiva äldre och kroniskt sjuka stryker med.
Men i och med att nästan alla länder genomför denna nedstängningspolitik, får det ofelbart konsekvenser för den kapitalistiska världsekonomin, som redan befann sig i en inledande recession. Nedstängningspolitiken leder till minskad produktion, minskad handel, minskade varutransporter, minskad samfärdsel och minskad ekonomisk tillväxt i världsmåttstock.
Det troliga är vi står inför den djupaste recessionen sedan andra världskriget. 2020 kommer att bli det första året efter andra världskriget, då den globala tillväxten minskar. Michael Roberts skriver:
”JP Morgan-ekonomer räknar med att pandemin kan kosta världen minst 5,5 biljoner dollar i förlorad produktion under de kommande två åren, mer än Japans årliga produktion. Och denna skulle försvinna för alltid. Det är nästan 8 procent av BNP till slutet av nästa år. Kostnaden för enbart utvecklade ekonomier kommer att likna den i recessionen 2008–2009 och 1974–1975. Även med enastående nivåer av monetär och skattemässig stimulans kommer troligtvis BNP tillbaka till sin normala trend före krisen först 2022.
Bank for International Settlements har varnat för att icke-samordnade nationella ansträngningar kan leda till en andra våg av fall, ett skräckscenario som skulle leda till att USA:s BNP hamnade nära 12 procent under dess pre-virusnivå i slutet av 2020. Det är mycket sämre än under den stora recessionen 2008-9.”
Det kommer alltså enligt denna prognos att ta minst två år för världskapitalismen att ta sig ur denna recession.
Arbetarklassen ska gå skadelös ur krisen
Detta måste vara kommunisternas utgångspunkt. Coronapandemin kommer att leda till att krisen i den kapitalistiska ekonomin i Sverige förvärras. Recessionen är redan ett faktum. Permitteringarna och varslen är omfattande. I nuläget är det bara möjligt att göra olika prognoser, mer eller mindre korrekta. Det talas redan om att den svenska kapitalistiska ekonomin kommer att krympa med 3 – 5 procent och arbetslösheten öka till 9 – 13 procent under 2020.
De som saknar stadigvarande arbete, de som saknar arbetslöshetsförsäkring, tillfälligt anställda för bemanningsföretag, ”gig”-arbetare, vikarier, svartjobbare, flyktingar och hemlösa kommer att drabbas värst.
Regeringen och dess samarbetspartner liksom Riksbanken prioriterar storföretagen med sina stödpaket; därnäst småföretagarna och sist arbetarklassen. Kommunistiska Föreningen har därför ställt följande krav:
A-kassa till alla!
Skyddsutrustning till all personal i sjukvård och hemtjänst!
Stoppa alla vräkningar!
Töm alla bostadsbaracker – riktiga boenden för de nyanlända!
Genomför masstestning av covid-19!
Denna kravlista måste naturligtvis utvidgas i samma takt som vi får klart för oss vilka konsekvenser coronapandemin kommer att få på alla plan. Dessutom måste vi vara på vår vakt mot att de inskränkningar som har införts i Sverige vad gäller mötes- och församlingsfriheten på något sätt förlängs i onödan. Det finns redan tecken på att auktoritära regimer runtom i världen försöker utnyttja situationen.
Följ utvecklingen!
Kommunister utgår från tjäna folket-inställningen; därför har vi heller inte bidragit till att sprida smittan, utan sett till att de som främst befinner sig i riskzonen skyddas och inte heller förringat pandemins farlighet. Vi anser inte att folk ska dö helt i onödan i en pandemi. Det betyder att våra egna försiktighetsåtgärder temporärt leder till att vår egen verksamhet minskat, men den kommunistiska rörelsens historia känner till många exempel på helt nödvändiga reträtter eller tillfälliga pauser. Den revolutionära kampen går i vågor, ömsom flod och ömsom ebb. Men om vi litar på vår egen politik och ideologi, så tål den faktiskt tillfälliga reträtter och pauser.
Det är också viktigt att vi intar ett vetenskapligt förhållningssätt till coronapandemin och utgår från sakkunskapen och inte från löst tyckande på sociala medier och konspirationsteorier. Naturvetenskapen i sig är inte klassbunden; det är hur naturvetenskapen används som är klassbundet. Vi bör självfallet bevaka den seriösa vetenskapliga debatten.
Betyder den nuvarande kapitalistiska krisen att imperialismen och kapitalismen sjunger på sista versen? Detta är en förhastad slutsats. Även om den nuvarande kapitalistiska krisen skulle djupna och nå samma dimensioner som den stora depressionen 1929 – 1932, d.v.s. de objektiva betingelserna skulle mogna, hänger det fortfarande på de subjektiva faktorerna, d.v.s. på de revolutionära krafterna, om de kan utnyttja situationen. Det kommer att bli en kapplöpning med fascistiska och högerextremistiska krafter. Problemet idag är att de revolutionära krafterna, särskilt inom det imperialistiska blocket, har ett minimalt inflytande. Det minsta en konsekvent motståndare till kapitalismen, en revolutionär, kan göra idag, är – att organisera sig. ”Man måste kasta sig ut i striden – och se hur det går”!
Rickard B. Turesson