Maos Zedongs essä ”Om motsättningar” anges ha haft som syfte att ”övervinna det dogmatiska tänkande som vid denna tid förekom i Kinas kommunistiska part och som utgjorde ett allvarligt fel”. Frågan är om inte Mao själv i denna uppsats gjorde sig skyldig till viss dogmatism i tesen om huvudmotsättningen, vilket sedan påverkat en del anhängares dogmatiska tillämpning av denna tes?
Den traditionella formuleringen av begreppet dialektik är att denna handlar om hur motsatsernas enhet och kamp driver utvecklingen framåt. Då brukar syftas på motsägelser i ett ting. Nu består dock t.ex. ett samhälle av många ”ting”, med många motsättningar mellan de olika klasser, som samhället består av. Mao är kanske den förste som systematiskt försöker hitta dialektiska lagar för ett sådant sammansatt ”ting”. Men hur väl lyckades han med detta pionjärarbete?
Mao beskriver i artikeln flera fenomen som kan ge läsaren aha-upplevelser. En sådan är skillnaden mellan interna och externa motsättningar, där de interna är grundläggande medan de externa utgör betingelser vilka verkar genom de inre. Ett ägg kan frambringa en kyckling genom att värmas, medan en sten förblir alltid en sten. En annan lag som formuleras av Mao är att det i varje motsättning finns en huvudsida och en sekundär sida. Dessa kan i vissa situationer byta plats med varandra. Mao kunde därmed på ett enkelt sätt lösa det knepiga problemet med relationen mellan samhällets bas och dess överbyggnad: under normala förhållanden dominerar basen, medan överbyggnaden i en revolutionär situation blir den dominerande sidan i motsättningen.
Den mest kända av lagarna för sammansatta ting är dock tesen om huvudmotsättningen:
I ett sammansatt tings utvecklingsprocess finns många motsättningar, och av dessa är en med nödvändighet huvudmotsättningen, vars existens och utveckling bestämmer eller övar inflytande på de övriga motsättningarnas existens och utveckling.
Längre fram i texten dras den praktiska slutsatsen av denna tes:
Då vi studerar någon komplicerad process, i vilken det finns två eller flera motsättningar, måste vi därför ägna all vår möda åt att finna dess huvudmotsättning. Så snart vi fått grepp om denna huvudmotsättning, kan alla problemen lätt lösas.
Hur säker ska man vara på det första påståendet, att det alltid ”med nödvändighet” måste finnas en huvudmotsättning? Och vad avses egentligen med detta begrepp? Mao ger två exempel vilka tycks syfta på klart olika betydelser. Det första exemplet är motsättningen mellan bourgeoisien och proletariatet, vilket handlar om den motsättning som bestämmer kapitalismens karaktär under hela dess tid. En annan benämning som också används ibland är ”grundläggande motsättning”:
Till exempel, i det kapitalistiska samhället, bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.
Lägg märke till att artikeln skrevs 1937, efter att folkfrontspolitiken proklamerats av Komintern!Maos andra exempel handlar om halvkoloniala länder som Kina:
När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vi denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet ifråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.
I detta andra exempel har betydelsen av begreppet huvudmotsättning uppenbarligen förändrats till att handla mer om den politiska strategin snarare än om ett samhälles karaktär. Ett exempel på denna betydelse var KFML/SKP:s uppfattning att huvudmotsättningen i Sverige var mellan ”folket och monopolkapitalet”. Detta är ju inte en motsättning utan egentligen flera, där flera klasser strategiskt anses kunna enas i en ehhetsfront mot monopolkapitalisterna. Analogin med den antifascistiska folkfronten från 30-talet är ju uppenbar.
Där svårt att se hur man skulle kunna förena de två betydelserna av huvudmotsättningen. Visserligen kan en motsättning vara både en grundläggande motsättning och bestämma den politiska huvuduppgiften. Men medan den förra är densamma under hela processen, så kan den senare förändras när som helst.
En praktisk svårighet som Mao inte berör är hur det ”sammansatta tinget” i definitionen ska bestämmas. Ett land är ett sammansatt ting, men det ingår ju i det sammansatta tinget ”världen”. Däremellan finns t.ex. unioner som EU. Vilket är förhållandet mellan huvudmotsättningarna inom olika nivåer av sammansatta ting?
Sådana frågor kan knappast lösas genom filosofiska betraktelser, utan kräver empiriska undersökningar. Men ändå tycks det som att i den politiska praktiken utgår man ofta mer eller mindre medvetet från ställningstaganden till sådana frågor. Till exempel har man ibland sett det som det som är ”huvudmotsättningen i världen”, också automatiskt är huvudmotsättningen i alla länder. Exempel på detta är motsättningen ”fascism-demokrati”, under första halvan av 40-talet, samt motsättningen mellan socialimperialismen och världens folk på 1970-talet.
Det kanske endast är under speciella förhållanden som det är rimligt att överhuvudtaget slå fast en huvudmotsättning i världen? Det är intressant att KKP i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963 inte formulerade någon huvudmotsättning i världen, utan i stället 4 stycken ”grundläggande motsättningar i den nutida världen”:
Motsättningarna mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret;
motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien i de kapitalistiska länderna;
motsättningarna mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.
/Hans Kallenius