Förtrycket av kvinnor har historien igenom mötts av motstånd av individuella, eller grupper av, kvinnor. Genom större delen av historien kom protesterna främst till uttryck genom olika kvinnliga författares litterära verk, där de höjde sin röst mot sin samtid. Christine de Pizans Kvinnostaden från 1405 är ett sådant exempel, där författaren frågar Gud ”Skapade du inte själv kvinnan och gav henne alla de egenskaper som det behagade dig att hon skulle ha? Hur skulle det vara möjligt att du kunde misslyckas?” Individuella kvinnor kunde upphöja sig själva, de kunde som drottningar, jordägare eller helgon resa sig över den historiska anonymitet som befallt majoriteten av deras kön. Kvinnor som Eleanor av Akvitanien, Elisabeth av England, Jeanne D’Arc och Theresa av Avila är exemplen på den trenden. Individuella kvinnors litterära, politiska, militära eller religiösa bedrifter betyder dock inte att det under antiken eller medeltiden fanns någon feminism att tala om, även om till exempel Kvinnostaden skrivs in att tillhöra denna mycket senare tradition. Förtryck föder alltid en motreaktion, det var dock först med den framväxande kapitalismen och dess ideologiska klimat som den organiserade kvinnorörelsen tog sina första steg.
Kapitalismen växer fram i Sverige
Det finns i Sverige, som i andra europeiska stater, förgrundsgestalter som talar för kvinnans rättigheter. Hedvig Charlotta Nordenflycht skrev dikten Fruentimrets försvar 1761, där hon i polemik mot Rousseaus bok Emile starkt försvarade att kvinnan hade samma förmåga till rationalitet och fritt tänkande som mannen samt därmed rätt till en jämlik utbildning. Detta var frågor som under 1700-talet andra feministiska förgrundsgestalter som Mary Wollstonecraft och Olympe de Gouges skulle ta upp. Denna debatt, där upplysningens ideal om förnuft och rationalitet också ansågs (av vissa) tillhöra kvinnorna, var en ideologisk förberedelse för den liberala feminismen. Men i sin samtid påminner den mer om Christine de Pizan ensamma protest än den organiserade kvinnorörelsen som skulle komma.
Vad som under slavsamhället och feodalismen förhindrade en politisk kvinnorörelse var den ekonomiska ordningen och den tillhörande politiska och ideologiska apparaten. Majoriteten av kvinnorna i Europa spenderade sina liv i hemmet som fungerade som deras arbetsplats. Bristen på utvecklade kommunikationsmedel gjorde världen ytterst begränsad för de flesta människor. Politiskt ägde ytterst få makt eller talan i staten och från medeltiden fanns en religiös världsuppfattning som rättfärdigade samhälleliga orättvisor med att samhällsordningen var gudagiven. När det nya kapitalistiska samhället bryter fram under 1700- och 1800-talen förändras grundvalarna i tusentals år av levnadsförhållanden. Nya kommunikationsmedel förminskar avstånden och öppnar upp världen. Människor börjar lämna bygder som har bebotts av deras familjer i århundraden i förmån för att söka nya möjligheter annanstädes. Hemmet förlorar allt mer sin status som den grundläggande enheten när produktionen blir allt mer samhällelig och allt mer omfattande. Hemmet utkonkurreras av industrin. Kvinnors arbete är bland de första som drabbas då det är de traditionellt kvinnliga sysslorna med klädesproduktion (garnspinnande och vävning) som först revolutioneras av maskinernas intåg. Den framväxande bourgeoisien kräver allt mer inflytande över statens affärer och med det raseras tanken på den gudagivna ordningen. Om bourgeoisien kan vinna rättigheter bör även andra i samhället kunna det.
Det moderna kapitalistiska Sverige växte fram under 1800-talet. 1809 störtades den sista enväldiga monarken Gustav IV Adolf och Sverige antog den första versionen av de grundlagar vi har än idag. 1807 och 1827 genomfördes skiftesreformerna, där man bröt upp det gamla systemet där jorden brukades i små remsor som delades av en hel by för att istället samla marken i ett fåtal större jordarealer ägda av enskilda bönder. 1846 och 1864 avskaffades kraven att alla som bedrev hantverk var tvungna att tillhöra ett skrå, vilket skapade den för kapitalismen så viktiga näringsfriheten. Alla hade nu rätt att etablera sig i valfri bransch. 1858 avskaffas kvinnans juridiska omyndighet, alla kvinnor i Sverige fick nu rätt att egenhändigt bestämma över till exempel sina inkomster. 1866 avskaffades en av de sista resterna från feodalismen, nämligen ståndsriksdagen. Politiskt var Sverige inte nu uppdelat i fyra stånd, utan i ett parlament med två kammare, där andra kammaren valdes av väljare i valkretsar. Till denna hade enbart män rösträtt, därtill män av en viss inkomst. Det fanns en nedre förmögenhetsgräns för att få rösträtt och därtill var den graderad, ju större förmögenhet desto fler röster.
Under 1800-talets senare hälft växer den svenska industrin fram, först koncentrerad till skogsnäringen längs Norrlandskusten. Århundradets sista två årtionden ser framväxten av textil- och verkstadsindustri, den tidigare av speciell vikt för denna historia då det är i just textilindustrin som kvinnor utgör majoriteten av arbetarna.
Den organiserade kvinnorörelsen och den första vågens feminism
Eftersom kapitalismen växte fram relativt sent i Sverige, föddes den organiserade kvinnorörelsen samtidigt som den organiserade arbetarrörelsen. Detta har stor betydelse för utvecklingen. Fredrika Bremerförbundet, den första kvinnoorganisationen i Sverige grundades 1884. 1889 grundades Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. De två rörelserna hade inte mycket till övers för varandra samt hade olika strategier. De borgerliga kvinnorna i Fredrika Bremerförbundet och Kvinnoklubben (grundad 1887) bedrev välgörenhetsarbete och höll föredrag. Deras främsta verktyg var opinionsbildning. Arbetarrörelsen utnyttjade, som de var tvungna, kampmetoder och där främst strejken. Liberaler och socialister försökte under 1890-talet samarbeta i kampen för allmän rösträtt, men detta samarbete krackelerade när liberalerna vägrade gå med på att utnyttja en storstrejk i syfte att driva fram rösträttsreformer.
Arbetarkvinnor började under 1880-talet också organisera sig. 1888 bildades i Malmö Kvinnliga arbetarklubben som ämnade att främst organisera kvinnor fackligt. 1892 grundades Stockholms allmänna kvinnoklubb, den första kvinnoorganisationen som blev uttalat socialdemokratiskt då de anslöt sig till SAP. Även denna klubb fokuserade på vikten av att organisera arbetarkvinnor fackligt som lösningen på problemet att kvinnliga arbetare användes för att driva ner löner för hela arbetarklassen. De socialdemokratiska kvinnorna hyste till största del apati för de borgerliga kvinnorna, och Allmänna kvinnoklubben satte tonen för resten av rösträttsstriden då de avvisade allt samarbete med ”överklassdamerna”. Skälen till detta vara helt olika klasståndpunkter. De borgerliga kvinnorna fokuserade på välgörenheten som social bot, medan arbetarkvinnorna använde sig av politisk och facklig organisering samt kooperativrörelsen som lösningar för arbetarkvinnans situation. Borgerliga kvinnor fokuserade främst på kvinnorna i sin egen klass deltagande och yrkade inte för att stryka inkomststrecken i rösträtten, medan arbetarkvinnor yrkade för helt allmän rösträtt för alla. Stockholms allmänna kvinnoklubb satte även tonen för senare socialistisk agitation och politik då de lyfte frågor om ogifta mödrars situation, kvinnlig yrkesinspektion och principen om lika lön.(1)
Stockholms allmänna kvinnoklubb grundade Kommittén för den kvinnliga agitationen som senare kom att ombildas till Kvinnornas fackförbund. Denna fungerade som samlingsförbund för kvinnodominerade yrken och kom att domineras av sömmerskor men de började även fackligt organisera grupper av kvinnliga arbetare som inte arbetade i fabriker, till exempel pigor och jungfrur.(2) Kvinnornas fackförbund började 1904 ge ut tidningen Morgonbris som sitt organ. I denna redogjordes för segrar, nya fackklubbar och publicerades artiklar av socialdemokratiska frontfigurer som Clara Zetkin, Kata Dahlström och Anna Sterky.
Medan arbetarkvinnor och de socialistiska kvinnorna arbetade tillsammans med männen i det Socialdemokratiska partiet, förenade sig borgerliga ”rösträttskvinnor” i Landsföreningen för kvinnors politiska rösträtt 1902. Denna landsomspännande organisation var, likt sina föregångare, timid till sin politik. LKPR arbetade med namninsamlingen som främst vapen, och kom till 1914 samla in 350 000 namn till stöd för kvinnors politiska rösträtt. De tog helt avstånd från sina engelska motsvarigheter, Suffragetternas, metoder. De vägrade till största delen till och med hålla i demonstrationer. Den enda politiska demonstrationen för specifikt kvinnors rösträtt ordnades av Frigga Carlberg i Göteborg 1917, då hon tillhörde den mer radikalt liberala falangen i LKPR. Organisationens räddhågsenhet går tillbaka till stridigheterna mellan socialisterna och liberalerna på 1890-talet, då all form av aktion motarbetades av liberalerna. Under 1900-talet hade SAP och LO utlyst två storstrejker, en av dem för rösträtten 1902. Den andra storstrejken 1909 hade skakat om Sverige när 300 000 arbetare hade under två månaders tid lagt ner arbetet. De borgerliga kvinnorna ville inte ens framstå som omstörtande eller samhällshotande och arbetade därmed med tyst lobbyingverksamhet under ledning av ”rösträttsgeneralen” Signe Bergman och Sveriges första kvinnliga professor Lydia Wahlström.
Som i övriga Europa kom första världskriget att förändra det politiska läget internt i Sverige. Hjalmar Branting, ordförande i SAP förklarade i och med Kistatelegrammet borgfred på svensk arbetsmarknad 1914, vilket lade ner den tillspetsade arbetsplatskampen som rasat i Sverige sedan 20 år tillbaka. Kraven på allmän rösträtt stillades med. Krigsåren innebar nödår för Sveriges arbetarklass med matbrist och inflation som tilltagande kriser. Samtidigt som svenska arbetare var tvungna att äta surrogatprodukter exporterades stora mängder livsmedel från Sverige. Regeringen Hammarskjöld fick öknamnet ”Hungerskjöld” och de kapitalsiter som skodde sig på krisen benämndes Gulaschbaroner. Den ryska februarirevolutionen som störtade tar Nikolaj II spred en politisk svallvåg över hela världen. I Sverige väckte den till liv agitationen för socialismen igen, samt tjänade som inspirationskälla. I april 1917 startade den våg av demonstrationer och arbetsnedläggelser som kom att dominera året. I Västervik, Göteborg, Seskarö och Stockholm protesterade massorna först mot dyrtiden, hungersnöden och gulaschbaronerna, men kom senare att manifestera för åtta timmars arbetsdag och höjda löner. Det var mitt i detta som Frigga Carlberg höll sin demonstration (även liberaler kan fångas av tiden) samt Sveriges Socialdemokratiska vänsterparti bildades. SSV fångades mer av händelserna än ledde dem och lyckades inte bryta SAPs dominans i arbetarklassen, trots det revolutionära läget som rådde. Istället kunde SAP driva igenom den allmänna rösträtten 1918.
Den första vågens feminism, som det talas om i internationell forskning om kvinnorörelsen, var alltså i Sverige aldrig enhetlig och tog aldrig de kända politiska uttrycken som det gjorde i England och USA. Sverige hade inga suffragetter men hade dock en mycket utvecklad arbetarkvinnorörelse. Rösträtten vanns inte, som i USA, som ett resultat av kvinnorörelsen arbete, utan hängde främst på arbetarrörelsen och hungeråret 1917. Eftersom den svenska kvinnorörelsen var svag så var det enbart arbetarrörelsen som kunde påtvinga den borgerliga staten eftergifter i rösträttsfrågan. Rösträttskampen gick upp i ett antiklimax. Kvinnornas fackförbund ombildades till Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. De borgerliga kvinnorna gick även de in i borgerliga partiers kvinnoförbund. Kvinnorörelsen som en påtaglig politisk tendens var tillsvidare över.
Nya utvecklingar i kapitalismen och den nya kvinnorörelsen
Kvinnors liv förändrades inte markant av rösträtten. Den ekonomiska utvecklingen under 1920- och 1930-talet var om något ett ont tecken i tiden. 20-talet dominerades av arbetslöshet och 1930-talet såg den stora depressionen. Kvinnor med sina låga avlönade lågkvalificerade jobb extra sårbara, då de arbetade i industrier som var mycket drabbade av svängningar i marknaden. Krigsåren 1939-1945 var undantaget i kvinnors stagnerade förvärvsarbetande. Även om kvinnor arbetade i större utsträckning dessa år blev lönerna uppätna av inflation eller kunde inte spenderas på grund av varubrist. Efter kriget började svensk industri en glansperiod med stark tillväxt. Samtidigt påbörjade den svenska staten en serie välfärdsreformer som möjliggjorde en ökad levnadsstandard. Den svenska reformistiska fackföreningsrörelsen förde en politik med familjelön, där en manlig medlems lön skulle kunna försörja både fru och barn. Samtidigt byggde svensk skattepolitik på sambeskattning, alltså att gifta makars inkomster skulle räknas gemensamt. Sedan fanns det ingen utbredd social barnomsorg i Sverige, trots att detta varit en fråga som diskuterats inom SAP sedan 1930-talet. Detta rättfärdigades av en utbredd föreställning att förskolor var skadligt för barnen och att det bästa var omhändertagande i hemmet. Arbetsmarknads-, skatte- och socialpolitik lade grunden för det hemmafruideal som ses som tidstypiskt för 1950-talet. Trots detta var hemmafrun aldrig en heltidsroll för de flesta gifta kvinnor. Många ”hemmafruar” deltidsarbetade och allt eftersom 1950-talet pågick började en tilltagande arbetskraftbrist påtvinga att fler, framförallt kvinnor, var tvungna att börja arbeta. Kvinnor var, med sina lägre löner och låga fackliga organiseringsgrad, attraktiva för kapitalet. Med 1960-talet börjar en regelrätt kampanj för att få in kvinnor i arbetslivet. Synen på förskolan som skadlig slopas och det tillsätts istället en utredning för att bygga ut den, 1968 års barnstugeutredning. Allt fler gifta kvinnor börjar lönearbeta under 60-talet, men till stor del i den växande offentliga sektorn. Kvinnor började också i allt högre grad delta i högre studier under 1960-talet. Det ökade kravet på kvinnlig arbetskraft och kvinnors allt större närvaro på universiteten var både stora bidragande faktorer till den andra vågen av kvinnorörelsen i Sverige.
Under 1960-talet rasade Vietnamkriget och med den grundades solidaritetsrörelsen för FNL, De Förenade FNL-grupperna (DFFG), i Sverige 1965. Samtidigt pågick Kulturrevolutionen i Kina från 1966, vilket också inspirerade människor världen över. FNL-rörelsen mötte också brutalt polisvåld, vilket avslöjade statens karaktär för en ny generation som växt upp dränkt i samförståndspropaganda. Det gamla kommunistpartiet SKP omvandlades till VPK, ur vilket Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna bröt sig ut. Den nya radikala vänstern som stöttade sig på marxismen-leninismen gav både teoretisk och politisk kraft till den tilltagande politiska radikaliseringen, centrerat kring Vietnamrörelsen.
Samtidigt debatterades ämnen som könsroller och tidigare nämnda frågor som förskoleplatser och kvinnors förvärvsarbete. Ur denna miljö växte den nya kvinnorörelsen fram och föddes som Grupp 8, år 1968. Gruppen började som en samling på just åtta kvinnor, som växte sakta under en tvåårstid. De första åren ägnades åt politiska studier, nya medlemmar invaldes på rekommendation. Från och med 1971 påbörjades den mer aktiva utåtriktade fasen i det politiska arbetet. Kvinnobulletinen började ges ut och Grupp 8 började uppmärksamma Internationella kvinnodagen 8 mars. Redan i detta bröt den nya kvinnorörelsen med den gamla, i att faktiskt bruka sig av aktivistiska metoder. De gav också rörelsen en teoretisk botten som tidigare feminister inte gjort. Där tidigare feminister sett kvinnoförtrycket som någon som var förankrat juridiskt, i omyndigheten, oförmågan att rösta och så vidare, så såg den nya kvinnorörelsen problemen såsom grundläggande och strukturella. Den nya kvinnorörelsen var radikal i den meningen radikal betyder ”att dra upp från roten.” I Kvinnobulletinen analyserades kvinnoförtryckets många uttryck. Stridsfrågorna blev att avlasta kvinnor från hemarbetet genom att göra det till socialt arbete skött av en offentlig sektor, fri abort, kvinnors rätt till sin sexualitet, lika lön, sex timmars arbetsdag och rätt till arbete med bra lön. Den nya kvinnorörelsen skiljde sig även från den gamla i sitt politiska inflytande. De lyckades vinna segrar i flera nyckelfrågor. Förskolor byggdes ut under hela 1970-talet, aborten blev helt laglig 1974, ett förslag att minska straffen för våldtäkt från regeringen Palme besegrades och kvinnor förvärvsarbetesgrad ökade under hela 1970-talet. Till detta ska det förstås tillägas att Grupp 8 med flera hade stort medhåll i dessa frågor och verkade i en tid av politisk radikalisering. De hade, i frågan om den utbyggande offentliga sektorn, även intressegemenskap med kapitalet, som gärna ville finna mer billig arbetskraft.
Den nya kvinnorörelsens teori var en syntes av marxistisk teori med radikalfeministisk teori från främst USA. De identifierade patriarkatet som grunden till allt förtryck och menade att allt annat förtryck härstammade ifrån patriarkalt förtryck.
Vi ser männen som förorsakare av vårt förtryck. Male supremacy – manlig överlägsenhet – är den äldsta, den mest fundamentala herraväldesformen. Alla andra former av exploatering och förtryck (rasism, kapitalism, imperialism m m) är förlängningar av male supremacy: män dominerar kvinnor, några få män dominerar resten. Alla maktstrukturer har historien igenom varit mansdominerade och mansorienterade. Män har kontrollerat alla politiska, ekonomiska och kulturella institutioner och backat upp denna kontroll med fysisk styrka. De har använt sin makt till att hålla kvinnan i en underlägsen ställning. Alla män erhåller ekonomiska, sexuella och psykologiska fördelar från male supremacy. Alla män har förtryckt kvinnor.
Ur Redstockings manifest (Feministiskt manifest 1973)
Grupp 8s marxistiska klangbotten var teorin om det dubbla förtrycket. De menade att kvinnan var förtryckt av kapitalet som arbetare och förtryckt av mannen i hemmet. Under 1970-talet blev de kritiserade för sina teoretiska oklarheter, främst i frågan om vilken kvinnors huvudfiende var: kapitalet eller männen. Denna fråga besvarades aldrig.
En annan skillnad från tidigare kvinnorörelse var engagemanget med omvärlden. Den socialdemokratiska kvinnorörelsen hade, som vi sett, tagit inflytande från resterande Europa, speciellt Tyskland, samt publicerat till exempel Clara Zetkin. Den borgerliga kvinnorörelsen tog avstånd från sina engelska motsvarigheter. Grupp 8 översatte Redstockings och var mycket påverkade av Women’s Liberation i USA. Amerikanska fraser såsom the personal is political och conciousness-raising direktöversattes. Den feministiska teorin hämtades också från USA, som också utnyttjades utan att översätta till svenska förhållanden.
Den andra vågen ebbade ut runt 1980. Flera saker orsakade dess avtappning. Dess aktivistbas hade alltid varit bland det skikt av akademiskt utbildade kvinnor som började växa fram under 1960-talet. För dem var den feministiska rörelsen en period i livet mellan examen och akademisk karriär. Rörelsen hade även, trots dess radikala retorik, varit främst inriktat på ett fåtal politiska reformer. Detta var förstås det som hade skett för den första vågen, som tappade existensberättigande efter rösträttssegern. När dessa uppnåddes stod rörelsen utan inriktning. Rörelsen tappade kraft när det politiska läget slutade vara fördelaktigt för stora reformprojekt. De teoretiska och ideologiska oklarheterna samt bristen på enhetlighet i rörelsens politiska linje öppnade också upp för avtrappning och avideologisering under rörelsens gång. Det fanns även ingen uttänkt strategi och taktik kring hur man skulle genomdriva sin politik med egen makt, utan rörelsen förlitade sig helt på att vara Riksdagens pådrivare. En del ur kvinnorörelsen plockades upp av de etablerade riksdagspartierna. För en rörelse som hävdade sig vara revolutionär och hävdade sig basera sig på marxismen saknades även en koppling till den revolutionära klassen, proletariatet.
Trots dess brister vann 70-talets kvinnorörelse viktiga segrar som förändrade kvinnors liv till det bättre. Den kapitalistiska utvecklingen sen 1970-talet har dock visat hur kvinnofrigörelse inom kapitalismen var och förblir ett dödsdömt projekt. Samtidigt som klassojämlikheterna ökar så undergrävs de rättigheter kvinnor vunnit genom politisk kamp de senaste 140 åren. Kvinnor arbetar i större utsträckning än någonsin idag men gör så under dåliga förhållanden och med fortsatt låga löner. Våld mot kvinnor fortsätter vara ett olöst problem. Den offentliga sektor som skulle ta över hemarbetet har varit utsatt för nedskärningar och privatiseringar i 30 års tid. Rätten till arbete till en bra lön och bra villkor, rätten till sin kropp, rätten till att befrias från hemarbete och rätten till politisk makt är fortsatt mål att sträva mot. Kvinnor måste och kommer än en gång organisera sig för sina rättigheter. Men om kvinnors befrielse ska bli verklighet måste nästa våg lära sig av det förflutnas misstag och organisera sig inte inom den kapitalistiska staten, utan mot den.
/Seth Danielsson
(1) Se Anne-Marie Lindgren och Marika Åsbrink, Systrar, kamrater! Arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer (Stockholm: Förlaget Idé och tendens, 2007).
(2) Äldre svensk benämning på hembiträde.