SVERIGES KOMMUNISTISKA PARTIS PARTISTYRELSE, FEBRUARI 1977
Denna resolution antogs enhälligt av Sveriges Kommunistiska Partis partistyrelse februari 1977. Den var riktad mot två felaktiga strömningar i partiet, som hade dominerat partidebatten under flera års tid. Den ena såg kvinnornas, särskilt arbetarkvinnornas, ökande deltagande i den samhälleliga produktionen egentligen som något negativt och den andra, som var influerad av Grupp 8, tenderade att förvandla motsättningen mellan kvinnor och män till huvudmotsättning.
1. Under det senaste århundradet har många förändringar skett i kvinnornas läge.
På snart sagt varje område har de i juridiskt och formellt samma rättigheter som männen. Vid sidan om dessa förändringar vilkas reella värden för kvinnan liksom för männen beror av vilken klass de tillhör har kvinnorna erhållit rätten till fri abort, betald barnledighet och fri sexualrådgivning. Dessa förbättringar är främst resultatet av den kamp som arbetarkvinnorna och hela arbetarrörelsen fört. Även situationen i hemmen har förändrats. Många nya tekniska hjälpmedel och material – liksom färdigvaror- underlättar hemarbetet. Inte någonstans i den kapitalistiska världen arbetar så stor del av kvinnorna utanför hemmet.
Ändå har arbetarkvinnornas situation inte ändrats i grunden. De är fortfarande hårt pressade och utnyttjade. Eftersom barn och hushåll fortfarande i praktiken är kvinnornas huvudansvar, sliter många kvinnor ut sig för att klara både hem, barn och förvärvsarbete. Fortfarande tvingar bristen på dag- och fritidshem föräldrar som arbetar att lämna sina barn utan tillsyn. Familjer splittras under trycket av en pressad situation. Många kvinnor väljer att arbeta deltid, därför att de inte får heltidsjobb, eller därför att barntillsynen inte kan ordnas. De låga kvinnolönerna, det utbredda deltidsarbetet och den stora kvinnoarbetslösheten betyder att uppåt 80 % av arbetarklassens kvinnor inte kan försörja sig av eget arbete.
Arbetarkvinnorna har fortfarande en underordnad ställning i såväl arbetslivet och samhället som i familjen. I praktiken saknar de alla rättigheter och möjligheter som samhället formellt ger dem. Rätten till arbete begränsas av såväl bristen på arbete som daghemsplatser. Rätten till utbildning och fritt yrkesval blir formell, så länge kvinnorna inte kan betrakta arbete som en självklar livsuppgift. Rätten till facklig och politisk aktivitet begränsas av att lång arbetsdag och många husliga plikter ger föga tid över. Rätten till jämlikhet i hemmet och rätten till skilsmässa blir formell om kvinnorna inte kan försörja sig utanför familjen. Eftersom frågorna inte är lösta, så återkommer ständigt ”kvinnofrågan” och familjepolitiken i den politiska debatten. I centrum ställer de borgerliga politikerna kvinnornas möjligheter att välja mellan att arbeta eller vara hemma, valfriheten att antingen vara en ”riktig yrkeskvinna” eller en ”riktig” hustru och mor.
En sådan förment valfrihet för kvinnorna ett steg närmare frigörelse. Rätten till arbete är avgörande för kvinnornas frigörelse, och hänger intimt samman med kraven på utbyggd barnomsorg, högre lön och 6 timmars arbetsdag.
2. Kvinnans deltagande i produktionen är en nödvändig förutsättning för hennes befrielse.
Kapitalismen har dragit ut allt fler kvinnor i produktionen, även om det dömer kvinnorna till en underordnad ställning i arbetslivet och upprätthåller splittringen av arbetarklassen på tusen sätt. Den förmår inte skapa sysselsättning åt alla kvinnor. Men särskilt under efterkrigstiden har antalet arbetande kvinnor ökat snabbt. Idag arbetar över 60 % av alla kvinnor.
Huvudorsaken till detta är den krassa ekonomiska verkligheten, alltså minskade reallöner för arbetarklassen. Kvinnans deltagande i produktionen är ändå något mycket bra. Det ökar hennes möjligheter att nå jämställdhet med männen och ta upp kampen för fullständig frigörelse.
Kvinnans deltagande i produktionen underlättar hennes möjligheter både att förstå och delta i klasskampen på alla områden. Hon uppträder tillsammans med männen direkt i klasskampens centrum, vilket underlättar för män och kvinnor att betrakta varandra som jämställda och stridskamrater i den gemensamma kampen.
Kvinnans deltagande i produktionen är nödvändig också för att män och kvinnor ska vara jämställda i hemmet. Först när en kvinna kan försörja sig själv kan hon ställa krav på lika rättigheter och skyldigheter utan pressen att underordna sig mannens – försörjarens – krav. Själva förutsättningen för kvinnans underordnade ställning försvinner.
Under kapitalismens utveckling blir hemarbetet alltmer betydelselöst. Ju mer den samhälleligt nödvändiga tiden minskar för produktionen av de för familjen nödvändiga varorna, desto mer meningslöst blir kvinnornas arbete i hemmet. Om kvinnorna under sådana förutsättningar stannar kvar i hemmen kommer de alltmer att förtryckas.
KVINNANS RÄTT TILL ARBETE ÄR ETT GRUNDLÄGGANDE KRAV FÖR ATT NÅ KVINNANS FRIGÖRELSE!
3. Huvudfienden är det kapitalistiska samhället med monopolkapitalet i spetsen.
Arbetarkvinnorna är dubbelt förtryckta. För det första förtrycks de på samma sätt och med samma metoder som de manliga arbetarna – de tvingas sälja sin arbetskraft till kapitalisterna som drar största möjliga mervärde ur deras arbete. För det andra använder kapitalisterna könsuppdelningen för att splittra arbetarklassen.
Kvinnorna utsätts för ett särskilt förtryck – en stor del av dem utgör arbetskraftsreserv och hindras från att delta i den samhälleliga produktionen; deras arbete betalas sämre än de manliga arbetarnas; de låses i hemslaveri därför att monopolkapitalet och dess stat vägrar att bygga ut barnomsorgen i full skala (det blir billigare för dem om barnomsorgen ordnas privat); de utsätts för en ideologisk korseld: Kvinnas viktigaste roll är att vara hustru och mor, kvinnan måste göra sig sexuellt attraktiv för mannen. Detta ideologiska förtryck tjänar att upprätthålla kvinnans underordnade ställning i samhället och splittringen inom arbetarklassen. Men ideologin utövar också inflytande över arbetarklassen – t o m i det kommunistiska partiet måste vi se till att bekämpa dessa yttringar.
Kravet på arbete åt alla kvinnor, ställer monopolkapitalets oförmåga att sysselsätta hela folket i blixtbelysning. Kravet på högre löner avslöjar kapitalets profithunger och angriper direkt kapitalets vinster, liksom kravet på 6-timmars arbetsdag. Kravet på daghem för alla barn står i direkt motsättning till monopolkapitalets krav på statliga medel. Arbetarkvinnornas krav står direkt mot det kapitalistiska samhället. Deras kamp är den del av klasskampen.
4. De båda supermakterna är huvudfienden i världsmåttstock till kvinnorna ur folket.
Liksom hela det arbetande folket hotas kvinnorna ur folket av de båda supermakternas krigsförberedelser. Hur skulle kvinnorna kunna uppnå frigörelse under utländsk ockupation? I kampen för det nationella oberoendet har de svenska arbetarkvinnorna gemensamma intressen med andra kämpande nationers folk, och solidariteten med dem är en viktig del av den proletära kvinnorörelsen.
När Sveriges nationella självständighet undergrävs blir ofta kvinnorna direkt hotade av arbetslöshet, såväl vid inskränkningar i jordbruket och beklädnadsindustrin.
Kvinnorna är hittills nästan helt utestängda från att delta i nationens försvar. Erfarenheterna från t ex Kina, Vietnam och Algeriet visar vilken avgörande roll kvinnorna spelat i kampen mot utländsk aggression. Att de svenska kvinnorna också omfattas av allmän värnplikt är ett steg mot att i en framtid mobilisera också dem i folkkriget och den väpnade revolutionen.
5. Proletariatets diktatur skapar förutsättningarna för kvinnans frigörelse.
Det ligger i monopolkapitalets intresse att upprätthålla kvinnoförtrycket, särskilt av arbetarkvinnorna. Dessa är dubbelt förtryckta, dels som en del av den förtryckta klassen och dels som kön. Det är omöjligt att i grunden förändra kvinnans roll underkapitalismen trots de formella rättigheter hon har vunnit, ty kapitalismen kan aldrig skapa full sysselsättning, skapa en fullt utbyggd barnomsorg eller kollektivisera hushållsgöromålen. Kapitalistklassen kommer också försöka utnyttja varje tillfälle att ta tillbaka de reformer och förbättringar som de arbetande kvinnorna har tillkämpat sig på samhällslivets alla områden. Därför har de arbetande kvinnorna bara en väg att gå, nämligen att ansluta sig till proletariatets revolutionära rörelse. De arbetande kvinnorna har dubbel anledning att kämpa för den socialistiska revolutionen och proletariatets diktatur. För första gången i historien avskaffar det till härskande klass upphöjda proletariatet och dess stat grundvalen för allt kvinnoförtryck, dvs exploateringen och löneslaveriet överhuvudtaget. Det är först den proletära staten under det kommunistiska partiets ledning som kan garantera att alla kvinnor dras med i den samhälleliga produktionen, rätten till arbete förverkligas, i försvaret av landets säkerhet t.ex. Först i det socialistiska samhället kan barnomsorgen byggas ut fullständigt, hushållsgöromålen underlättas genom kollektiva tjänster och familjen stärkas.
Men det räcker inte att skapa det materiella fundamentet för kvinnornas fulla frigörelse, eftersom det särskilda kvinnoförtrycket är en av de mest seglivade ideologiska kvarlevor som det socialistiska samhället övertar, från det gamla samhället. Därför fordras också att staten, det kommunistiska partiet och massorganisationerna för en energisk och intensiv ideologisk och politisk kamp på samhällets alla områden, ja rakt in i familjen, för att stärka kvinnornas verkliga jämställdhet. I hela denna kamp måste kvinnorna gå i spetsen.
6. Två linjer i kvinnorörelsen
Alltsedan kvinnorörelsens uppkomst har den delat sig i två, en borgerlig och en proletär. Den proletära rörelsen har utgjort en del av arbetarklassens rörelse för socialism. Den borgerliga kvinnorörelsen strävade efter att uppnå kvinnornas likställighet och samma rättigheter som männen på alla områden inom det borgerliga samhällets ramar.
Idag finns de borgerliga kvinnoorganisationerna kvar, som t ex de borgerliga partiernas kvinnoorganisationer och Fredrika Bremerförbundet etc. Men det farligaste uttrycket för den borgerliga linjen i kvinnofrågan är idag den moderna revisionismen, vars organiserade uttryck är SKV och Grupp 8. Den talar om socialismens nödvändighet, klasskampen och det dubbla förtrycket, men sätter ändå könskampen före klasskampen. Med det dubbla förtrycket menar företrädarna för den moderna revisionismen dels kapitalets förtryck av kvinnan och dels mannens förtryck. Den proletära ståndpunkten är istället att det är det kapitalistiska samhället med monopolkapitalet i spetsen som utövar det dubbla förtrycket – både mot kvinnan som arbetare och som kvinna. Monopolkapitalets ideologiska förtryck påverkar också arbetarklassen och också där måste det bekämpas. Men denna motsättning inom arbetarklassen är underordnad och löses genom kamratliga metoder, inte oförsonlig kamp.
Den moderna revisionistiska strömningen finns också företrädd inom vårt parti, och hade ett starkt inflytande i den förra partistyrelsen. Detta fick till konsekvens att partiet inte tidigare förmått utveckla en riktig linje och ett omfattande arbete i kvinnofrågan. Grunddragen i den borgerliga feminismen och feminismen i modernt revisionistisk tappning – uttalat eller i praktiken – är desamma:
A. FEMINISMEN HÄVDAR ATT KVINNORÖRELSEN KAN STÅ ÖVER KLASSMOTSÄTTNINGARNA OCH UTTRYCKA ALLA KVINNORS KRAV OCH MÅL.
De reser t ex kravet på kvinnlig representation i stat och organisationer enbart på grundval av könstillhörighet. Men för arbetarkvinnorna är det oväsentligt om härskarklassens stat och partier befolkas av kvinnor eller män. I det proletära partiet och i massorganisationerna är det avgörande om ledande kamrater står för klasskamp eller klassamarbete. Feministerna lägger stor vikt vid rollutjämning mellan könen som metod att upphäva kvinnoförtrycket. De anger som huvudmetod att männen ska gå in i kvinnoyrken och tvärtom, att männen ska bli mer ”kvinnliga” och kvinnorna mer ”manliga”. Men ingen rollutjämning kan tvinga kapitalet och dess stat att bygga daghem, höja lönerna eller ge arbete åt alla. Arbetarklassens positioner skulle inte stärkas om männen börjar arbeta till löner de inte ka försörja sig på, på deltid etc. Linjen att kvinnorörelsen kan stå över klasskampen gynnar borgarklassen.
B. FEMINISMEN STÄLLER UPP EN MOTSÄTTNING MELLAN KVINNORNAS INTRESSEN OCH MÄNNENS.
De försöker t.ex. motivera behovet av kvinnoorganisationer med att nuvarande organisationer är ”mansdominerade”. I sin förlängning är detta en linje för parallella organisationer inom alla områden; parti, fack etc. De verkar för splittring av arbetarklassens kamp genom att hävda att arbetarkvinnornas kamp ska begränsas till ett antal krav som direkt härrör ur kvinnoförtrycket. Arbetarkvinnorna ska betrakta sig i första hand som kvinnor, i andra hand som arbetare.
Feministerna hävdar att alla hittillsvarande revolutioner förrått kvinnorna. Konsekvensen blir att kvinnorna ställs i motsättning till kampen för revolutionen. Feministerna hävdar att det är männen och inte kapitalet som motsätter sig att kvinnorna arbetar i traditionella mansyrken.
Men det ligger inte i männens intresse att verka för att andra män och inte kvinnor ska få jobb på en arbetsplats. Kapitalisternas hållning till kvinnoarbetet sammanhänger med konjunkturerna. Vid högkonjunktur är de för att dra in kvinnorna i produktionen. Vid lågkonjunktur vänder de sig emot kvinnoarbetet under förevändning att kvinnorna saknar yrkeskunnighet, ställer krav på särskilda omklädningsrum, gör anspråk på ledighet vid graviditet och förlossning, för vård av sjuka barn etc.
C. FEMINISTERNA TAR INTE HÄNSYN TILL KVINNORS SÄRSKILDA SITUATION. DE GÖR MÄNNENS SITUATION TILL IDEALET.
T.ex. erkänner de inte att kvinnorna har ett särskilt intresse att kämpa för BRA daghem, därför att kvinnorna NU har huvudansvaret för barnen och inte kan FRÅNSÄGA sig det ansvaret utan vidare. Vidare bekämpar de att kvinnorna går i spetsen för 6-timmarskravet, trots att kvinnornas dubbelarbete gör att de är mycket aktiva för kravet.
Feminismen i modernt revisionistisk tappning är den ideologiska huvudfaran inom kvinnorörelsen, eftersom den företräder såväl bourgeoisiens som imperialismens ideologi. Den bärs upp av delar av SAP, av VPK och trotskisterna.
Mot den feministiska splittringslinjen står den proletära linjen. Arbetarklassens kvinnor och män måste gemensamt ta upp kampen mot det kapitalistiska systemet och för socialismen. Varje krav som förbättrar läget för arbetarklassens kvinnor gör det också för arbetarklassens män, och innebär samtidigt en försvagning av monopolkapitalet.
Det är inte feminism att kämpa för demokratisk arbetsfördelning i hemmet, mot sexuellt förtryck och mot andra former av kvinnoförakt.
Kampen mot en borgerlig kvinnosyn är nödvändig för att främja enheten mellan könen inom arbetarklassen. Feminism blir det först när denna kamp får ersätta och ställs mot klasskampen. Utgångspunkten i kampen för en proletär kvinnosyn inom arbetarklassen måste vara viljan till enighet. Det är därför viktigt att tillbakavisa den feministiska synen att familjen i sig är ett förtryckarinstrument riktat mot kvinnan, utan att skilja på den proletära och den borgerliga familjen. Som en konsekvens därav ser de skilsmässor som något som alltid är bra – ett tecken på att kvinnan vågar frigöra sig. Den feministiska synen på familjen kan naturligtvis endast uppstå när man tror att kvinnofrågan är något som kan lösgöras från klassfrågan och att motsättningen mellan kvinnor och män är större än deras gemenskap, deras solidaritet och deras kärlek till sina barn. Eftersom partiet är arbetarklassens förtrupp måste kampen mot den borgerliga kvinnosynen också föras där i syfte att göra partimedlemmarna i stånd att vara föredömen.
7. De existerande kvinnoorganisationerna förmår inte leda kampen.
Det svenska samhället lider inte brist på kvinnoorganisationer, men en skriande brist på proletär kvinnorörelse som på klasskampens grund kan mobilisera kvinnorna till kamp. De olika riksdagspartiernas kvinnoorganisationer uppträder i första hand som stödorganisationer åt respektive partis borgerliga politik. Socialdemokratiska kvinnoförbundet spelade exempelvis en viktig roll i propagandan för sex timmars arbetsdag och mot kravet på sex timmars arbetsdag för småbarnsföräldrar. Men det är typiskt att när frågan ställs på sin spets så vek sig kvinnoförbundet för sin partiledning. De borgerliga kvinnoorganisationerna typ Fredrika Bremerförbundet och Yrkeskvinnornas Riksförbund (YRF) för en kamp för de borgerliga kvinnorna och mellansiktets kvinnor för lika rätt med männen i samma klass – inom det borgerliga samhällets ramar. Deras kamp har ringa betydelse för arbetarkvinnorna. SKV och Grupp 8 reser i och för sig en del riktiga krav för arbetarkvinnorna, men båda organisationerna måste förkastas som vapen i proletärkvinnornas kamp eftersom de är instrument för den moderna revisionismen, både nationellt och internationellt.
Grupp 8 bildades som en del av den internationella feministiska rörelsen, som uppstod i slutet av 60-talet och hade sin utgångspunkt i USA. Eftersom de gamla kvinnoorganisationerna under lång tid försummat att aktivt driva kvinnornas krav drogs många progressiva kvinnor till Grupp 8 i förhoppningen att det skulle bli en kämpande kvinnoorganisation.
Men Grupp 8:s ”allmänsocialistiska” och revisionistiska plattform som hävdar att ”alla tidigare socialistiska revolutioner har förrått kvinnornas revolution” och uttrycker en revisionistisk syn på världsläget, är en feministisk plattform. Grupp 8 har heller inte klart utpekat huvudfienden – eller bundsförvanterna – i kampen, haft en ultrademokratisk organisationsstruktur och saknat ett starkt marxist-leninistiskt inflytande. I stället har diverse opportunistiska strömningar, revisionismen och trotskism, dominerat organisationen. Grupp 8:s politiska plattform har särskilt appellerat till småborgerligt intellektuella kvinnor. Grupp 8 har därför aldrig förmått gå i spetsen för arbetarkvinnornas kamp eller kunnat utvecklas till en massorganisation. Tvärtom har grupp 8:s medlemsantal minskat under de senaste åren, och organisationen fungerat som en genomströmningsorganisation.
På flera orter har det bildats icke-socialistiska kvinnogrupper på enhetsfrontsbasis som lyckats organisera många kvinnor. Dessa, liksom en del lokala Grupp 8-organisationer, utgör embryot till de massorganisationer som måste skapas.
8. Organisera och utlös kampen främst bland arbetarkvinnorna i produktionen.
Arbetarkvinnorna utgör hälften av arbetarklassen och måste mobiliseras i proletariatets gemensamma kamp. Ingen befrielse är möjlig av arbetarkvinnorna eller arbetarna utan att de gemensamt kämpar för sina intressen. Arbetarkvinnorna är bland de mest förtryckta i samhället. Därför utgör de potentiellt en stor och mycket revolutionär kraft.
En stor del av arbetarkvinnorna i detta land arbetar i den samhälleliga produktionen. Detta är en utmärkt förutsättning för en stark proletär kvinnorörelse. Kärnan i det kvinnliga proletariatet är industriarbeterskor inom tillverkningsindustrin på grund av deras strategiska ställning i produktionen, koncentration och sammanhållning, oavsett om de utgör en mindre del av det kvinnliga proletariatet. Därnäst proletärkvinnorna i handels-, service- och vårdsektorn liksom i de lägre tjänstemannayrkena. Arbetarkvinnornas närmaste allierade är den proletära kvinnoreserven, d.v.s. arbetarhustrur, som stadigvarande står utanför den samhälleliga produktionen.
De arbetande kvinnorna inom småbourgeoisien, särskilt på landsbygden och inom de halvproletära skikten inom bondeklassen, mellanskikten och intelligentsian är en mycket viktig bundsförvant för proletariatets kvinnor. Det är t.o.m. möjligt att i enstaka kampfrågor (se kampen mot sexualbrottsutredningen) upprätta enhet även med borgerliga kvinnoorganisationer.
De arbetande kvinnorna inom småbourgeoisien, mellanskikten och intelligentsian har ingen annan väg att gå än att slå följe med den proletära kvinnorörelsen, om de vill uppnå fullständig befrielse.
Det är endast proletariatet under det kommunistiska partiets ledning som kan befria alla klasser och skikt.
Således är den länk som det kommunistiska partiet måste gripa tag i för att bygga en stark proletär kvinnorörelse på klasskampens grund, arbetarkvinnorna i produktionen.
Fackföreningarna och arbetet på att göra dem till kamporganisationer och bygga enheten på klasskampens grund är idag den viktigaste uppgiften för att mobilisera arbetarkvinnorna. I fackföreningarna enas män och kvinnor ur arbetarklassen mot huvudfienden monopolkapitalet, men även mot de borgerliga arbetarpartiernas klassarbetsideologi.
Utvecklandet av en proletär kvinnorörelse kommer att aktivera och dra in ett ökat antal kvinnor i det politiska livet, vilket i sin tur kommer att stärka både fackföreningarna och partiet.
9. Arbetarkvinnornas särskilda situation kräver särskild organisering.
”Vi säger att arbetarnas frigörelse skall vara deras eget verk, och på samma sätt måste arbeterskornas befrielse vara deras eget verk.” (Lenin)
”Vi måste också vinna de miljontals förvärvsarbetande kvinnorna i städerna och på landsbygden för vår sak, för våra strider och alldeles speciellt för samhällets kommunistiska omvandling. Utan kvinnorna kan det aldrig bli någon verklig massrörelse.”
”Det organisatoriska framgår ur vår ideologiska uppfattning; inga särskilda föreningar för kommunistkvinnor. En kvinnlig kommunist är medlem av partiet liksom den manlige kommunisten. Med samma skyldigheter och samma rättigheter. Det kan inte finnas några delade meningar om den saken. Men vi får ändå inte bortse från det faktum att partiet behöver organ, arbetsgrupper, kommissioner, utskott, avdelningar eller vad ni vill kalla dem, som har till särskild uppgift att väcka de många kvinnorna, knyta dem till partiet och ständigt hålla dem under partiets inflytande. Därtill fordras givetvis att vi arbetar systematiskt bland kvinnorna. Vi måste skola dem som har väckts och vinna och utrusta dem för den proletära klasskampen under kommunistiska partiets ledning. Jag tänker då inte bara på proletärkvinnorna som arbetar i fabrikerna eller står vid den husliga härden utan också på småbrukarhustrur och småborgerliga kvinnor inom olika skikt. De är också kapitalismens offer, mer än någonsin nu efter kriget. Att dessa kvinnomassor inte är politiskt intresserade utan osociala och psykologiskt efterblivna, isolerade inom sitt verksamhetsområde och hela sin livsform är ett oförnekligt faktum, som det vore oklokt, mycket oklokt, att inte beakta. Vi behöver särskilda grupper som arbetar bland kvinnorna, särskilda agitationsmetoder och organisationsformer. Det är inte feminism utan praktisk revolutionär förnuftsmässighet.” (Lenin i samtal med Clara Zetkin – ”om kvinnans frigörelse” av V I Lenin – antologi utgiven av Gidlunds – sid 130-131.)
Den marxist-leninistiska världsrörelsen har sedan länge erkänt behovet av en särskild organisation för arbetarkvinnorna. Detta behov har SKP hittills åsidosatt. Partiet har idag i princip tre organisationsalternativ att ta ställning till:
a. Att bilda ett marxist-leninistiskt kvinnoförbund på massbasis, typ Clarté eller Röd Ungdom. Ungdomsförbunden kan betraktas som en förskola till partiet. Detta behov har inte kvinnorna. Förutsättningarna att mobilisera kvinnor på denna grund måste dessutom idag betraktas som mindre än bland ungdomen. Men framför allt riskerar en sådan organisationsform att avskilja kvinnofrågan från partiet, göra det till en angelägenhet enbart för kvinnorna. Det splittrar kampen och ställer dessutom dubbla krav på kvinnorna: de tvingas arbeta både i kvinnoförbundet och i partiet i övrigt.
b. Att enbart mobilisera partikadern för arbete bland kvinnorna (s. k. kvinnoaktiver arbetar på olika nivåer inom partiet för att föra ut partiet linje bland kvinnorna). En sådan metod tillgodoser inte kvinnornas särskilda behov – deras särskilda situation kräver särskild organisering.
c. En bred enhetsorganisation utifrån kampen för dagskraven. I en sådan organisation är det lätt att mobilisera arbetarkvinnorna, det visar erfarenheten. Dess plattform kan utvecklas i enlighet med den politiska nivån bland massorna. Den kan genom kamp i lokala frågor vinna värdefull kamperfarenhet som höjer kvinnornas politiska medvetenhet. Det kommunistiska partiets ledning kan säkras genom en riktig linje och ett hängivet arbete. Den proletära enhetsfronten är ett viktigt vapen i kampen mot det kapitalistiska samhället.
10. Massorganisationens politiska plattform.
Den politiska plattformen för en sådan enhetsfront är avhängig förändringar i samhället, i klasskampen och utvecklandet av den politiska medvetenheten. Så var t ex kvinnorörelsen i Albanien antifascistisk under befrielsekriget och socialistisk under det socialistiska uppbygget.
Grundvalen för kvinnorörelsen i Sverige är motsättningen mellan arbetarkvinnorna och det kapitalistiska samhället under monopolkapitalets ledning. Den första uppgiften är därför att ställa kvinnorörelsen på en plattform som
• manar till kamp för bättre villkor för kvinnorna
• utpekar monopolkapitalet som huvudfiende i kampen
• ser arbete som en förutsättning för kvinnornas frigörelse
• erkänner arbetarkvinnornas ledning i kvinnokampen
• ser klasskampen och enheten mellan arbetarklassens män och kvinnor som en förutsättning för kvinnornas frigörelse
• ser den borgerliga ideologin som ett hot mot enheten kvinnor-män
• tar ställning mot de båda supermakterna och för det nationella oberoendet.
Det är en stor kampuppgift att ena den framväxande kvinnorörelsen på denna plattform. En nybildad kvinnogrupp kan inte genast anta en utvecklad plattform. Och en existerande kan inte heller förändras i en handvändning. Vägen går över enighet om att driva vissa dagskrav och kampen för dessa krav. I den kampen dyker olika linjer upp, erfarenheter summeras, den riktiga linjen preciseras och utvecklas och kan slutligen uttalat antas i en plattform.
Med tanke på det allvarliga internationella läget måste en viktig uppgift bli att bekämpa de bägge supermakternas krigsförberedelser i Europa, försvara freden och det nationella oberoendet.
Idag måste fronten vara icke-socialistisk, ty kampen för enighet om vad socialismen är och vägen dit skulle splittra och hämma den eniga kampen för de viktigaste dagskraven. På lång sikt, allteftersom arbetarklassens och därmed också kvinnofrontens kamp utvecklas till en kamp om samhällsmakten, kommer också kvinnorörelsen med nödvändighet att ta ställning för både proletariatets diktatur, den väpnade revolutionen och partiets ledarskap.
11. De viktigaste kampkraven för de arbetande kvinnorna idag.
Det grundläggande kravet är RÄTTEN TILL ARBETE för kvinnorna eftersom kvinnornas deltagande i den samhälleliga produktionen och den direkta klasskampen innebär vägen till hennes befrielse. Kravet på rätten till arbete innefattar – och leder i sin tur till – alla de krav som möjliggör för kvinnorna att arbeta på samma villkor som männen. Det gäller rätt till arbete i alla yrken, arbetslöshetsunderstöd om man inte får jobb på grund av bristande barntillsyn, att deltidsarbete skall innebära fulla sociala rättigheter etc. Kvinnorna har det största och mest direkta intresset av att kämpa för dessa krav. Men en seger i denna kamp är i hela arbetarklassens intresse. Kvinnorna måste – under partiets ledning – gå i spetsen för kampen och dra med sig hela klassen liksom mellangrupperna.
Den praktiska huvuduppgiften består i att organisera och leda kapen bland kvinnorna, särskilt industriarbeterskorna, som redan befinner sig i produktionen. Vilket eller vilka krav som för tillfället är huvudkrav beror på klasskampsläget och den aktuella politiska situationen. För den direkta mobiliseringen av kvinnorna i kampen är följande paroller viktiga:
6 TIMMARS ARBETSDAG ÅT ALLA MED OAVKORTAD LÖN!
Åttatimmarsdagen har urholkats på många sätt: långa resor till och från jobbet och övertid har ökat den totala arbetstiden och minskat den tid som arbetarna vill ägna familjen, all slags facklig, politisk och kulturell aktivitet. En allmän arbetstidsförkortning ligger i hela arbetarklassens intresse, skapar fler arbetstillfällen och gynnar särskilt de dubbelarbetande kvinnorna, eftersom de antingen de vill det eller inte i de flesta fall har huvudansvaret för hushållsgöromålen och den privata barnomsorgen. Därför kan kvinnorna mycket väl gå i spetsen för sextimmarskravet.
KAMP FÖR HÖGRE LÖNER PÅ PROFITENS BEKOSTNAD, SÄRSKILT I TRADITIONELLA KVINNOYRKEN – LIKA LÖN FÖR LIKA ARBETE!
Kapitalisterna har utnyttjat det faktum att kvinnan degraderats och utnyttjar de borgerliga vanföreställningarna att en kvinna ska försörjas av en man, till att hålla ner lönerna för kvinnor. Många kvinnor betraktar sig som tillfällighetsarbetande och att de enbart arbetar för att ”dryga ut mannens lön”. Den fackliga organiseringen är betydligt lägre bland kvinnor i handels och servicesektorn för att inte tala om den fackliga aktiviteten. Därför är ökad facklig organisering och aktivitet en kampuppgift bland kvinnorna liksom fackföreningsmöten på betald arbetstid.
BRA OCH GRATIS DAGHEM ÅT ALLA BARN!
Daghem är av avgörande betydelse för att kvinnan ska kunna förvärvsarbeta. För att kvinnornas deltagande i produktionen inte ska vara belagd med straffavgift måste kravet på gratis daghem ha en framskjuten plats. Det betyder att staten fullständigt måste överta det ekonomiska huvudansvaret. Dessutom är det betydelsefullt för barnen att uppfostras tillsammans med andra barn i en kollektiv miljö. Kampen för bra daghem och föräldrarnas rätt att påverka daghemmens verksamhet står inte i motsättning till kampen för fler daghem. Det är inte möjligt att ena största möjliga antal föräldrar i kampen för fler daghem om de inte i praktiken har sett att daghem är den bästa formen av barnomsorg.
KÄMPA FÖR FÖRBUD MOT PROSTITUTION OCH PORNOGRAFI!
Imperialismen är döende och ruttnande kapitalism vilket ohöljt kommer till uttryck i den tilltagande prostitutionen och den vitt utspridda pornografin. SKP kräver skärpt lagstiftning mot sexualbrott såsom våldtäkt och prostitution samt förbud mot pornografin. När det gäller prostitutionen måste lagstiftningen främst riktas mot dem som organiserar och utnyttjar prostituerade. Det är viktigt för proletariatet och dess parti att bekämpa pornografi och prostitution eftersom det förgiftar förhållandet mellan män och kvinnor och förgrovar det sexuella samlivet. Istället för att se kvinnan som en stridskamrat ska arbetaren enbart se henne som könsobjekt.
FÖR KVINNORNAS DELTAGANDE I KAMPEN MOT SUPERMAKTERNA OCH FÖRSVARET AV NATIONEN!
Den borgerliga kvinnosynen påstår att kvinnorna har ett speciellt intresse av freden. Men hela arbetarklassen önskar fred. Idag utnyttjas emellertid talet om fred och avspänning till att dölja supermakternas intensifierade upprustning och krigsförberedelser. Det blir därför än viktigare att bekämpa krigsanstiftarna i Europa och bl.a. framhäva kravet på kvinnlig värnplikt som en fostran till deltagande i folkkriget och den väpnade revolutionen. Ett första steg är att kvinnorna får rätt till två månaders grundutbildning i försvaret.
12. Bygg kvinnorörelsen lokalt.
I nuvarande läge skall kvinnorörelsen byggas upp lokalt. Innan det finns en lokal bas för en bred massrörelse, är bildandet av en nationell organisation omöjlig. Lokala kvinnogrupper måste basera arbetet på undersökning av de lokala förhållandena och uppgiften är att stimulera kvinnorna i och utanför grupperna att driva de viktigaste frågorna i alla forum, i facket, i hyresgästföreningen, särskilda aktionsgrupper, samt genom kvinnogruppernas självständiga aktioner.
Inriktningen på arbetarkvinnor i produktionen och på fackliga krav ställer frågan om kvinnorörelsens organisering på arbetsplatserna. Det är felaktigt att starta kvinnoorganisationer på arbetsplatserna. Risken är stor att det splittrar den fackliga enheten. Det måste gå att genomdriva att facket tar initiativ både till diskussioner om kvinnornas situation och till kvinnoutskott på olika nivåer. Lokala kvinnogrupper kan stödja kampen på arbetsplatserna genom att stimulera till facklig aktivitet, genom insamlingar, föredrag och utbyte av erfarenheter.
Uppbygget av socialistiska kvinnogrupper ställer frågan om taktiken gentemot Grupp 8. Det går inte att enas med Grupp 8 på deras nuvarande grundval. Men det vore ett allvarligt fel att avfärda alla Grupp 8-grupper som alltigenom revisionistiska och överge dess medlemmar. Det krävs att vi för en skärpt ideologisk kamp mot revisionismen och dess feministiska yttringar också inom Grupp 8. Säkert är det möjligt att vinna många kvinnor i Grupp 8 för en riktig linje. Kanske även hela grupper.
Om taktiken ska vara att först vinna en lokal Grupp8-grupp eller att bygga upp en icke-socialistisk kvinnogrupp vid sidan av Grupp 8 och söka samarbete med Grupp 8-gruppen – det är en fråga som måste avgöras av läget på respektive ort. Hur taktiken ska utformas inom den nationella organisation som Grupp 8 söker bilda måste också avgöras steg för steg – idag måste vår viktigaste uppgift inom Grupp 8 vara att dra igång den ideologiska debatten om arbetarkvinnornas krav, den revisionistiska plattformen och kampens fortsatta inriktning.
Bästa sättet att bekämpa tanken om en ”allmänsocialistisk kvinnoorganisation” är att å ena sidan slåss för frontens karaktär av bred massorganisation, å andra djärvt rekrytera dem vars intresse väcks för socialismen till möten och cirklar utanför fronten. Utan en djärv socialistisk propaganda kan inte frontens breda karaktär bevaras.
13. Omedelbara uppgifter.
SKP har tidigare tagit lättvindigt på frågan att utveckla en linje i kvinnofrågan och att utveckla massrörelsen. Det gäller nu för partiet att gå till handling, på resolutionens grundval, samtidigt som vi inom partiet fortsätter diskussionerna om linjen.
A. Internt arbete: UTSE ANSVARIGA, DISKUTERA LINJEN.
Partistyrelsen har på detta möte utsett ett centralt kvinnoutskott. Detta kommer inom det närmaste halvåret färdigställa arbetet med en broschyr med syftet att aktivera kvinnorna i klasskampen och förmå männen att medverka därtill, och starta arbetet med att utforma en studiecirkel i kvinnofrågan och ett handlingsprogram för SKP. Utskottet bör också utarbeta en offentlig självkritik av partiets brister i arbetet bland kvinnorna att antas och publiceras av partistyrelsen. Utdrag ur marxismen-leninismens klassiker i kvinnofrågan bör också redigeras till en volym på Oktober och studiematerial för skolningskampanjen ska arbetas fram. Utskottet ska vägleda partiets praktiska arbete i kvinnofrågan.
Ansvariga för kvinnofrågan måste nu också utses på avdelnings- och distriktsnivå. I större avdelningar måste en grupp kamrater utses liksom de ansvariga ska organisera det praktiska arbetet bland kvinnorna tillsammans med avdelningsstyrelsen leda de ideologiska diskussionerna i frågan. Det är naturligtvis inte nödvändigt att dessa ansvariga för kvinnofrågan är kvinnor.
Denna resolution ska tillsammans med arbetsgruppens värdering av den interna partidebatten gå ut till samtliga medlemmar. Minst ett avdelningsmöte bör behandla frågan och avdelningarna bör ges tillfälle till någon form av ställningstagande till linjen. Partistyrelsen bör därefter åter behandla frågan och spika handlingslinjen. Diskussionerna är i en rad frågor ingalunda slutförda utan måste utvecklas och summeras när nya kunskaper nåtts. Målsättningen är att ena HELA partikadern för ett riktigt ställningstagande i kvinnofrågan. Skolningskampanjens diskussioner i frågan kommer ytterligare att fördjupa teorin och praktiken.
B. UTÅTRIKTAT ARBETE – SKÄRP DEN IDEOLOGISKA KAMPEN OCH UTVECKLA EN BRED KVINNORÖRELSE.
Vi måste skärpa den ideologiska kampen mot revisionismen och dess feministiska yttringar både inom och utom Grupp 8. Vi måste sammanfatta erfarenheterna av Grupp 8 och utveckla analysen mycket mer konkret för att kunna kämpa för en riktig linje och gå emot den felaktiga. Vi måste också skaffa mer kunskap om och analys av andra kvinnoorganisationer. I Gnistan och MF måste material om kvinnofrågan, både den ideologiska debatten och inträngande reportage och intervjuer få en mycket mer framskjuten plats än nu. På sikt bör partiet kunna skapa en kommunistisk kvinnotidning. Men innan dess bör en studiecirkel kunna spela en viktig roll när det gäller att rekrytera kvinnor till kampen både i massorganisationen och till partiet.
I det praktiska arbetet måste för det första varje orts större kvinnoarbetsplatser dras in i diskussioner m fördelning av kader. Det fackliga arbetet måste prioriteras upp, och likaså bör kvinnornas viktigaste frågor inom kommunalpolitiken dras fram i ljuset.
För det andra bör partiets kader ges tillfälle att starta eller arbeta i icke-socialistiska kvinnogrupper på orten. Några orter av olika karaktär kommer att utses av VU att starta ett sådant arbete snarast möjligt. I dessa avdelningar måste de teoretiska diskussionerna bedrivas med största omsorg och under ledning av medlemmar i kvinnoutskottet. Planeringen och prioriteringen av arbetet bland kvinnorna på varje ort bör genomföras i samarbete mellan VU, Kvinnoutskottet och distriktsstyrelserna.
14. En snabb utveckling är att vänta.
Arbetarklassens kvinnor är bland de mest förtryckta i samhället. Därför utgör de potentiellt en väldig revolutionär kraft. Bland dem finns idag ett starkt missnöje med situationen och en stark önskan om förändring. Många kvinnor söker feministiska och individuella lösningar på problemen. Ingen organisation har under efterkrigstiden gått spetsen för en kamp på riktig grund. Endast det kommunistiska partiet kan ta den ledningen.
Städerskestrejkerna, sömmerskestrejken i Gällivare, förskollärarnas kamp, uppsvinget i sjukvårdspersonalens kamp visar vilken kraft som utlöses när kvinnorna går till kamp. När partiet nu på allvar griper sig an uppgiften att organisera och leda arbetarkvinnornas kamp, kan vi vänta oss en snabb utveckling av kampen.
Publicerad i KFML/SKP:s Informationsbulletin nummer 1 1977