(Av en kommentator för Tjen Folket Media) – MF nr 1/2020
Kapitalismen är ett system som leder till mer sjukdom och som bereder marken för pandemier av den typen vi ser nu. Måste vi välja mellan socialism eller ständiga globala sjukdomsutbrott?
Virus och andra sjukdomar förekommer helt naturligt. Därmed har detta varit en del av mänsklighetens utmaningar sedan våra första förfäders tid och genom alla stadier av det mänskliga samhällets utveckling.
Fattiga drabbas hårdast
Likaväl är varken förekomsten av olika sjukdomar, eller deras utbredning, något som sker oberoende av samhälle eller klass. Det är ganska uppenbart att många sjukdomar är ett helt annat problem för fattige än för rika. En sjukdom som kolera till exempel, är totalt frånvarande bland världens rikaste människor, men den uppstår varje år i många olika fattiga och krigshärjade samhällen. Både Jemen och Haiti har haft allvarliga kolerautbrott de senaste åren.
Också Hiv-viruset är uppenbart ett mer omfattande och svårare problem i fattiga afrikanske länder än i rika västländer. Det går att leva med sjukdomen med de riktiga medicinerna i Nordamerika och Europa, men kräver fortsatt väldigt många liv i Afrika söder om Sahara.
Också ett virus av typen covid-19 har en icke-naturlig aspekt vid sig. Många studier pekar på att viruset sprider sig fortare där folk bor trångt, bland dem som har reducerat immunförsvar, bland rökare och folk med andra sjukdomar och så vidare. Lösningen med att isolera sig själv är kanske ett alternativ för rika människor som kan jobba hemifrån, men för väldigt många människor i världen betyder det att inte infinna sig på jobbet att man inte får lön och att familjen inte får mat på bordet.
Till och med i det imperialistiska Norge ser man att butiksanställda, hantverkare, busschaufförer och vårdarbetare måste fortsätta att gå till jobbet, då deras lågavlönade arbetarjobb anses som “samhällsnödvändiga”. Ett utmärkt exempel på att det är proletariatet som håller samhället uppe samtidig som det är denna klass som har lägst lön och ingen politisk makt under kapitalismen och som ständigt tar de största bördorna.
Här har vi oavsett bara skrapat på ytan, och vi ser att pandemin slår snett. Men ett annat samhällsystem kan inte bara reducera konsekvenserna av viruspandemin, socialismen skulle faktiskt kunna stoppa den helt och hållet – innan den blir ett världsomspännande problem. Det är den imperialistiska kapitalismen som världssystem som har underlättat för viruspandemin som ett globalt fenomen.
Sju orsaker till att kapitalismen främjar pandemier
För det första har världens ekonomier smält samman i ett sammanhängande komplex av system. En rad varor omsätts på en världsmarknad, och de enskilda regionala och nationella marknaderna flödar över av varor som produceras på världens alla kontinenter. Särskilt konsumtionsvarorna i Europa och Nordamerika kommer i stor utsträckning från fattiga länder i den tredje världen. I ett socialistiskt samhälle, eller i en kommunistisk värld, skulle det inte vara samhälleligt lönsamt att producera konsumtionsvaror för Norge i Kina. Detta skylls bara de relativt höga lönerna i Norge och de relativt låga lönerna i Kina. Det är huvudsakligen utsugning, fattigdom och rikedom som skapar grundvalen för att något produceras på ett ställe i världen och förbrukas på ett annat ställe. I en kommunistisk värld skulle bara några få speciella produkter fraktas över långa avstånd.
För det andra har det skapats en överklass, och en medelklass, som kan resa världen runt med flyg, samtidigt som en miljard människor är alltför fattiga för att skaffa sig tillräckligt med mat. Miljörörelsen pekar ständigt på miljöproblemen med att individer reser på en eller flera ferieresor varje år, men detta är också en fråga om klass och fördelning. Om alla i hela världen skulle haft nog att äta, tak över huvudet, elektrisk uppvärmning och nedkylning, en överkomlig längd på arbetsdagen och kläder på kroppen, skulle det inte finnas något överskott till att en liten andel av befolkningen åkte på skidsemester till Österrike eller badsemester till Bali. En kommunistisk värld skulle ha varit en värld utan överdriven lyx för en liten andel av världens befolkning,
För det tredje är det kapitalismens krav på profit som har fördröjt alla nödvändiga åtgärder mot viruset. Politikerna har varit öppna och ärliga med att folk måste gå till jobbet för att hålla hjulen igång. Folk måste riskera att smittas för att ekonomin inte skall lida alltför stor skada. I ett kommunistiskt samhälle skulle detta ha varit absurt. Man hade inte varit tvungen att sätta en prislapp på människoliv i kronor och ören. Så länge man hade haft nog med mat och andra förnödenheter, skulle man ha kunnat stänga allt annat så tidigt och så länge som nödvändigt. Det skulle inte ha haft någon betydelse för marknaden, då kommunismen är ett samhälle där produkter fördelas på en marknad utan enligt “från envar efter förmåga, till envar efter behov”.
För det fjärde så är det kapitalisternas jakt efter ständigt större profit som gör det lukrativt att hugga sig allt längre in i regnskogen och driva matproduksjonen på ett allt mindre bärkraftigt sätt. Den kapitalistiske matproduktionen med enorma industriella ladugårdar där profiten sitter i förarsätet sker på bekostnad av renhållning och djurens välbefinnande och understödjer bakterie- och virusspridning. Svininfluensa (grisar), fågelinfluensa (höns) och galna kosjukan (boskap) är tre exempel på sjukdomar som har spritts från husdjur till människor. Koronavirusen, däribland covid-19, kan ha spridits från fladdermöss till andra djur som har funnits för försäljning på marknader för mänsklig konsumtion.
Det har också funnits tillfällen där avföring från fladdermöss kan ha hamnat i stora öppna grisfarmer, i grismat och skapat grisanpassade virus som så har tagit språnget över till människor. Pressen på att hela tiden utvidga produktionen och samtidigt sänka utgifterna är en uppenbar hälsorisk inom livsmedelsindustrin. Detta leder till en jakt på billig men osund mat, men möjliggör också salmonella och det som är värre. Detta är sist och slutligen ett inneboende problem i det kapitalistiska systemet for produktion och distribution. I ett socialistiskt och kommunistiskt samhälle där man producerar för människors behov och inte fyller rika kapitalisters fickor, är det inte lönsamt att göra människor sjuka för att spara några dollar eller kronor på Hms-åtgärder (Hälsa, miljö och säkerhet) på kycklingfarmen.
För det femte görs allt till varor under kapitalismen, också hälsotjänster. Där hälsotjänster inte är varor, är de en utgift för kapitalisterna och därmed behöver dessa skäras ned. Privatisering och centralisering inom hälsosektorn är en rent kapitalistisk åtgärd. Detta sker för att kapitalisterna antingen skall tjäna mer pengar genom att sälja hälsotjänster som varor, eller genom att skära ned på utgifterna för hälsoväsendet. Kapitalismens utveckling tenderar att göra det allt svårare att tjäna pengar. Marx kallade detta för profitkvotens fallande tendens. Man måste ständigt investera mer för att profiten skall växa. Och detta kräver antingen privatisering eller nedskärningar i hälsoväsendet. Fackfolk har i många år varnat om faran för en större pandemi. Coronapandemin har till och med förvarnats om ganska exakt – både till form och innehåll. Det har förvarnats om bristande beredskap och mot nedskärningar i hälsoväsendet. Alltså har politikerna helt tydligt satt hänsynen till profiten och lyx för ett fåtal framför behovet av livsräddande hälsoberedskap. Detta innebär ett stort ansvar for den pandemi som vi nu ser ta många liv.
För det sjätte tenderar kapitalismen till att rasera landsbygden och hopa allt fler människor i städerna. Urbaniseringen är en stark utvecklingstendens i kapitalismen. Medan minst 90 procent bodde på landsbygden för 200 år sedan, har det i imperialistiska länder som Norge blivit allt färre. Mekaniseringen av jordbruket har gjort många bönder överflödiga. Och för kapitalistisk lönsamhet är det logiskt att samla flest möjliga i stora städer. Marx beskriver motsättningen mellan städerna och landsbygden och hur städerna utsuger landsbygden. Utvecklingen i Norge har mer har mer än halverat befolkningen i många landsbygdskommuner, samtidigt som det totala befolkningstalet har flerdubblats de senaste 70 åren. Sjukdomar sprider sig mycket fortare i urbana centra. Och dessa har också flygförbindelser mellan varandra tvärs över jorden. För viruspandemier ger städerna ypperliga tillväxtförhållanden. I Tredje världen växer megastäderna fram med väldiga slumområden utan tillgång på rent vatten och sanitära förhållandena, liksom en oförsvarlig befolkningstäthet, något som skapar grogrund för explosiv spridning om man drabbas av smittsamma sjukdomar. Marx menade att kommunismen skulle lösa motsättningen mellan stad och land, och att befolkningen skulle spridas ut.
Världskommunismen gör pandemier närmast omöjliga
Socialistiska länder måste omedelbart satsa på att bli självförsörjande, både för att försvara sig mot kapitalistiska länder och för att inte bli beroende av dessa, och för att man inte ska föra vidare imperialistisk parasitverksamhet, där rika länder utnyttjar fattiga länder. I en värld med socialistiska länder, och särskilt i den fullt utvecklade kommunismen, kommer en pandemi av den typ och den omfattning vi upplever i dag vara i det närmaste omöjlig.
Rosa Luxemburg sade att valet står mellan socialism eller barbari. Kapitalismen ödelägger mänskliga relationer och betyder kris och krig. Kapitalism betyder också miljöförstöring och klimatkris. I dag kan vi också slå fast att kapitalismen betyder epidemier och pandemier som kunde ha undgåtts eller förhindrats på en tidig tidpunkt. Valet står mellan socialism eller pandemi.
Av en kommentator för Tjen Folket Media.