Ledare – MF nr 1/2020
LAS (Lagen om anställningsskydd) tillkom 1974 och Medbestämmandelagen (MBL) 1976. Båda var ett försök av den socialdemokratiska regeringen att ta loven av den strejkvåg i Sverige, som inleddes med hamnarbetarstrejken 1969 och som kulminerade med den stora skogsarbetarstrejken 1975.
MBL var ett tveeggat svärd; den innehöll bestämmelser om obegränsade strejkböter, avsked vid strejk och ett solidaritetsförbud. Det enda positiva var det s.k. tolkningsföreträdet, som innebar att fackföreningarnas tolkning gällde tills vidare i samband med tvister. Till och med det s.k. medbestämmandet var en chimär; det innebar att representanter för de fackliga organisationerna fick vara med och diskutera företagsbeslut, samtidigt som de belades med tystnadsplikt. Därmed fungerade dessa representanter som en slags gisslan.
LAS däremot innehöll fyra huvudprinciper: tillsvidareanställning ska vara huvudregel, uppsägningar ske på ”saklig grund”, ju längre tid du har varit anställd – desto längre uppsägningstid samt turordningsregler där huvudregeln är ”sist in, först ut”.
En av de 73 punkterna i januariavtalet 2019 mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna var just LAS. Den utredning som tillsattes i april 2019 har nu lagt fram ett förslag, som innebär en rad försämringar.
För det första innebär förslaget att företag med färre än femton anställda undantas från begreppet ”saklig grund” när det gäller uppsägning av personliga skäl. Detta öppnar dörren för företagen att göra sig av med äldre personal, fackligt aktiva eller sådana som är obekväma. Denna bestämmelse berör minst 660 000 anställda i småföretag med maximalt nio anställda. Men det berör också småföretag i spannet tio – fyrtionio anställda, med 680 000 anställda. I praktiken berörs en fjärdedel av den totala arbetskraften i Sverige.
För det andra föreslås att en anställd tillsammans med facket inte längre ska kunna ogiltigförklara en uppsägning. Idag gäller regler att den anställda får behålla jobbet och lönen – tills tvisten är avgjord. Det betyder att en anställd som sagts upp blir helt rättslös.
För det tredje kommer alla arbetsköpare kunna undanta fem personer från turordningsreglerna från tidigare två. ”Sist in, först ut” är en viktig turordningsregel, eftersom den gynnar äldre arbetskraft, som har svårt att hitta ett nytt jobb vid avsked. Yngre arbetskraft gynnas av denna princip när de själva blir äldre. Centerpartiet och Liberalerna argumenterar för att det ”skapas jobb” på det sättet, men först efter att några anställda har avskedats, ett rent nollsummespel.
För det fjärde väljer arbetsköparen vem som får gå vid arbetsbrist mellan de som jobbat lika länge – ålder är inte längre en faktor.
För det femte får inte turordningskretsar längre slås ihop. En driftsenhet, d.v.s. en avdelning inom företaget, representerar en krets.
Dessa försämringar har sedan sockrats med några kosmetiska förslag. Det gäller exempelvis:
• ”Arbetsgivaren har ansvar för skälig kompetensutveckling under anställning.” Men det finns naturligtvis ingen garanti för att en ”kompetensutvecklad” anställd som senare sägs upp blir ”anställningsbar” och får ett nytt jobb.
• Rätt till förtur vid anställning efter nio månader i stället för tolv månader vid visstidsanställning. Detta gäller i första hand nyanställda, inte de som har avskedats.
Det finns redan ett utbrett motstånd bland fackföreningsfolk mot dessa försämringar av LAS. Redan i januari i år startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna. Sex av fjorton fackförbund i LO har lämnat de förhandlingar som förs mellan Svenskt Näringsliv, PTK och LO. Det finns t.o.m. debattörer i fackförbundspressen som föreslagit en politisk strejk för att stoppa förslaget.
Sedan början av 1980-talet har arbetsköparna, borgerskapet, befunnit sig på en konstant offensiv mot arbetarklassen och systematiskt försämrat dess ställning. Denna offensiv har verkställts av antingen borgerliga eller socialdemokratiska regeringar. Det har bland annat skett genom EU-inträdet, som legitimerat lönekonkurrens mellan arbetare i Sverige, genom att bemanningsföretag tillåts, försämringar i arbetslöshetsersättningen, karensdagar, genom att avdragsrätten för fackföreningsavgiften har avskaffats och de senaste begränsningarna av strejkrätten med hamnarbetarkonflikten som förevändning. Om en arbetsköpare redan har ett kollektivtal med ett fackförbund – i det förra fallet Transport – får ett annat fackförbund, Hamnarbetarförbundet, inte strejka för att få ett eget kollektivavtal. Angreppet mot LAS är bara det senaste i raden.
Man ska inte dra för stora växlar på att vissa fackförbund för närvarande är emot försämringarna av LAS. De brukar oftast vika ner sig i slutändan – senast i samband med Ylva Johansson förslag om begränsning av strejkrätten – med motivering att alternativet är värre.
Det avgörande är opinionen i de lokala fackföreningarna och på golvet. Bara den kan stoppa försämringarna i LAS, men förr eller senare måste arbetarklassen visa att måttet är rågat.
Stoppa försämringarna av LAS!
Avskaffa alla undantag från turordningsreglerna!
Genomför en politisk strejk mot planerna på att försämra LAS vare sig det sker förhandlings- eller lagstiftningsvägen!
