Denna artikel avser att förklara vad Ordförande Gonzalo har bidragit till marxismen, då det verkar som att många kamrater inte vet vilka hans bidrag är eller vad Gonzalos tänkande innebär. För att inleda denna artikel kan det vara värt att ge en kort översikt över Perus Kommunistiska Partis (PKP) historia.
Ordförande Gonzalo är ordförande för Perus Kommunistiska Parti, ett parti som ofta kallas för ”Sendero Luminoso” (den lysande stigen) av imperialisterna, olika revisionister men även personer som inte är så medvetna om att PKP aldrig har använt detta namn. Han började på 60-talet att leda den röda fraktionen i PKP, som vid denna punkt hade många fraktioner och vars ledning var revisionistisk. I den röda fraktionen samlades de kamrater som baserade sig på Mao Tsetungs tänkande och som kämpade för att rekonstituera PKP. En viktig milstolpe efter rekonstitueringen var att partiet den 3 december 1979 beslöt sig att skapa arméns första kompani i den första divisionen. Året därefter inleddes folkkriget i Peru den 17 maj. Av erfarenheterna av två års folkkrig definierade partiet maoismen som marxismens tredje, nya och högsta etapp.
Under folkkrigets gång kom flera mycket positiva utvecklingar. Men 1992 greps Ordförande Gonzalo samt flera andra från centralkommittén av den gamla peruanska Staten. Han sitter sedan dess i isoleringscell. Detta var naturligtvis en krök på vägen för kamraterna i Peru, men partimedlemmarna med kamrat Feliciano [1] i spetsen fortsatte att kämpa och utveckla folkkriget. Sju år senare tog revisionister över centralkommittén och informerade den peruanska polisen om var kamrat Feliciano befann sig. Dessa revisionister kallar idag Ordförande Gonzalo för ”revisionist” och ”terrorist”. Även om han och andra kamrater greps så fortsätter idag kamraterna i Peru att kämpa för att reorganisera sitt parti och fortsätter att utveckla folkkriget.
Definitionen av maoismen som marxismens tredje etapp
PKP säger att Ordförande Gonzalos största bidrag är att ha definierat maoismen som marxismens tredje, nya och högsta etapp. Detta är ett bidrag som nästan alla partier som för folkkrig idag erkänner. Även vissa som smutskastar PKP och Ordförande Gonzalo i andra avseenden erkänner att det är han som har systematiserat maoismen. Han påstod inte att Ordförande Maos bidrag skulle utgöra en ”-ism” för att det ser bättre ut med längre ord för den proletära ideologin. Han definierade maoismen som marxismens tredje etapp för att i enlighet med Lenins definition av vad som är marxismens tre källor och beståndsdelar så är det tydligt att Ordförande Maos bidrag inte endast kan ses som ett ”tänkande” [2], utan att det har skett ett språng i marxismens utveckling då Ordförande Mao har utvecklat den marxistiska filosofin, den politiska ekonomin, den vetenskapliga socialismen, så väl som på flera andra områden. Han tog upp den uppgift som de kinesiska kamraterna inte kunde lösa innan den revisionistiska kuppen 1976. Detta betyder inte att han endast är den som har ”kallat det vid sitt rätta namn”, utan att han definierade det. Han visade i praktiken – genom folkkrig – vad maoismens innehåll är. För att varje definition kräver också en systematisering, det krävs en analys för att komma fram till syntesen.
Med tanke på hur okänt detta är anser jag att det är nödvändigt att lista upp hur Ordförande Gonzalo, på ett korrekt sätt har definierat maoismen som marxismens tredje etapp utgående från marxismens tre beståndsdelar:
- Den marxistiska filosofin
Inom den marxistiska filosofin kan ingen förneka hans stora bidrag till utvecklingen av dialektiken, fokuserande på lagen om motsättningar, etablerande det som den enda grundläggande lagen. (Intervjun med Ordförande Gonzalo [3])
- Den politiska ekonomin
Angående den politiska ekonomin räcker det att belysa två ting. Det första av omedelbar och konkret betydelse för oss, är byråkratkapitalism. Och för det andra, utvecklingen av socialismens politiska ekonomi, sedan i syntes kan vi saga att det är Mao som verkligen etablerade och utvecklade socialismens politiska ekonomi. – Intervjun med Ordförande Gonzalo [4]
I den marxistiska politiska ekonomin. Ordförande Mao tillämpade dialektiken för att analysera förhållandet mellan bas och överbyggnad och fortsättande marxismen-leninismens kamp mot den revisionistiska tesen om ”produktivkrafterna”, kom han till slutsatsen att överbyggnaden, medvetandet kan modifiera basen och med den politiska makten utveckla produktivkrafterna. Och genom att utveckla den leninistiska idén om politiken som ekonomins koncentrerade uttryck, etablerade han att politiken är befälet (tillämpbart på alla plan), och att det politiska arbetet är det ekonomiska arbetets vitala linje; vilket för till en sann hantering av den politiska ekonomin och inte till en enkel ekonomisk politik. (Om marxismen- leninismen-maoismen [5])
- Den vetenskapliga socialismen
Med avseende till den vetenskapliga socialismen är det nog att påpeka folkkriget, då det är med Ordförande Mao Tsetung som det internationella proletariatet har fått en fullt utvecklad militärteori, givit oss den militära teorin av vår klass, proletariatet, tillämpbar överallt. (Intervjun med Ordförande Gonzalo [6])
Frågan om folkkrig är den fråga som är kontroversiell för vissa. Detta är på grund av att det på 60- och 70-talet inte var helt klart bland världens ”mao tsetungs tänkande” partier och organisationer om man skulle fora folkkrig eller genomföra en revolution genom den så kallade oktobervägen i de imperialistiska länderna. Men hos KKP (Kinas Kommunistiska Parti) och vissa andra kommunistiska partier var det ganska klart att revolutionen måste göras med ett revolutionärt krig, ett massornas krig, dvs ett långvarigt folkkrig. 1970 skrev KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna) i sin teoretiska tidskrift Marxistiskt Forum att ett folkkrig även skulle behöva utkämpas i Sverige och citerade Lin Piao med citatet Mao Tsetungs Iära om folkkriget är allmängiltigt [7]. Och även Charu Mazumdar, ordförande för IKP(ml) (Indiens Kommunistiska Parti – Marxist-Leninisterna), ett parti som hade kontakt med KKP, menade att folkkriget skulle vara universellt tillämpbart. 1969 skrev han att: Revolutionen i varje land kan vara segerrik, endast genom att ta folkkrigets väg. [8]
Tyvärr är Ordförande Maos teori om folkkrig väldigt okänd i Sverige. För de som inte riktigt har förstått vad folkkrig innebär så kan man kortfattat säga detta: Folkkrig är den militära teori som Ordförande Mao utvecklade under den kinesiska revolutionen. Det är ett revolutionärt krig, ett massornas krig. Folkkrigets väsen är att omringa fienden och upprättandet av basområden. Utan dessa två kriterier kan en väpnad kamp inte vara ett folkkrig (Maos definition av folkkrig, inte partisankrig eller dylikt). Man kan skriva mycket om folkkrigets universalitet, men denna text är inte ägnad till det ämnet. För att få en djupare förståelse av folkkrig kan jag rekommendera texten ”Folkkrig – den enda vägen till befrielse” från den tyska tidningen Klassenstandpunkt. Det måste även klargöras att den högsta formen av revolutionärt våld är inte vilken sorts väpnad kamp som helst, utan just krig: Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist- leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder. [9]
Om vi ser på dessa tre frågor så ser man att Ordförande Maos bidrag inte endast är marxismen tillämpad på Kinas konkreta förhållanden. Utan att han har utvecklat marxismen och att hans bidrag utgör en ny etapp. Detta borde med all rätt kallas för vad det är, för en ”-ism” , för marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen.
Världsrevolutionens tre moment
Ordförande Mao säger att folkkriget har tre moment: strategisk defensiv, strategisk jämvikt, och strategisk offensiv. I den strategiska defensiven är man i underläge och fienden är då starkare, i den strategiska jämvikten är man ungefär lika stark som fienden, och i den strategiska offensiven är man själv starkare än fienden och fienden är då svag. På samma sätt analyserar Ordförande Gonzalo den proletära världsrevolutionen.
- Den strategiska defensiven är mellan 1871 och 1945. Detta moment börjar med Pariskommunen, den första gången proletariatet tog makten och upprättade sin diktatur. Mellan åren 1871 och 1945 skedde många segrar för proletariatet, med den Stora Socialistiska Oktoberrevolutionen som den absolut största.
- Den strategiska jämvikten är mellan 1945 och 1980. Detta moment börjar cirka 1945-1949, efter det andra världskriget hade proletariatet inte bara Sovjetunionen utan nu även tagit en stor del av östra Europa och i Kina hade revolutionen segrat. Efter det andra världskriget fanns det ingen stabilitet, hela världenskakades av de revolutionära stormarna.
- Den strategiska offensiven är mellan 1980 och idag. Detta moment börjar med tecken som Iran-Irak kriget, Afghanistan, Nicaragua och inledningen av folkkriget i Peru den 17 maj 1980, som utvecklas som förtruppen för folkkrigen och öppnar upp vägen för flera att gå. Imperialismen hamnar ständigt i en allt djupare kris och världens förtryckta folk kan och vill inte längre leva i omänskliga förhållanden.
Idag ökar motsättningarna allt mer och snabbare, sprickorna blir allt större. Vi ser hur folken i de förtryckta länderna reser sig upp mot imperialismen, vi ser idag folkkrig ledda av marxist-leninist- maoistiska partier i Peru, Indien, Turkiet och Filippinerna. Idag har proletariatet sin militära teori och det som krävs i denna tid är att kommunisterna åtar sig sina uppgifter och rekonstituerar [10] eller konstituerar de kommunistiska partierna i sina länder för att inleda, leda och utveckla folkkrig. Det objektiva läget för en snabb utveckling av de revolutionära rörelserna existerar, men de subjektiva styrkorna släpar efter.
Frågan om världsrevolutionens tre moment är relativt enkel, och vi som lever idag förstår ganska väl att det inte är som den nu avlidne lögnhalsen Hans Rosling sa om att ”allt blir bättre” utan allt faktiskt blir värre för massorna och att förutsättningarna för de nydemokratiska och socialistiska revolutionerna blir allt bättre.
Militariseringen av de kommunistiska partierna och den koncentriska uppbyggnaden
PKP säger i dokumentet ”Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument” detta om militariseringen: Militariseringen av de Kommunistiska Partierna är en politisk riktlinje, som har strategiskt innehåll, ty det är ”summan av de förvandlingar, ändringar och justeringar som behövs för att leda folkkriget som kampens huvudform, vilket frambringar den nya Staten” Därför är militariseringen av de Kommunistiska Partierna nyckeln till den demokratiska och den socialistiska revolutionen, samt kulturrevolutionerna.
Militariseringen är just detta. Militariseringen är de justeringar som krävs om man ska leda ett folkkrig. För att vara mer specifik så betyder det att hela Partiet kastas in i folkkriget, vilket inkluderar alla dess medlemmar. Alla som är medlemmar i Partiet måste samtidigt genomföra militära aktioner. PKPs centralkommitté kortfattade även detta som: Vårt centrum är att strida.[11]
Militariseringen är nödvändig av olika skäl. För det första är vi, som redan konstaterat, i den strategiska offensiven av den proletära världsrevolutionen. Vi är i eran av de ”50 till 100 år” [12] som Ordförande Mao sade, i vilken imperialismen, revisionismen och världsreaktionen kommer att sopas bort från jordens yta. Detta är en era präglad av våld, då alla sorters krig kommer till uttryck. Vi ser redan hur fienden militariserar sig, sina gamla stater, sina ekonomier och utvecklar aggressionskrig och förbereder sig för världskrig. Och under ett världskrig är det kommunisternas uppgift att sätta världsfolkkriget mot det imperialistiska världskriget.
För det andra så måste varje försök att restaurera kapitalismen förhindras. Som Ordförande Mao sa så försvinner inte bourgeoisien sa fort man kommer in i socialismen, utan de försöker att återta makten genom att gå in i armén och förstöra proletariatets makt genom att restaurera kapitalismen. Detta har vi sett i Sovjetunionen såväl som i Kina. Och för att förhindra detta så militariseras det kommunistiska partiet och utövar revolutionens tre instruments allomfattande diktatur. Man ökar den allmänna beväpningen av massorna, med folkmiliser, för att sluka armén och göra kupper omöjliga.
För det tredje så är det för att vi går mot ett militariserat samhälle. Det militariserade samhället är det strategiska perspektivet för att garantera proletariatets diktatur. PKP sa: Det militariserade samhället är det väpnade hav av massor som Marx och Engels talade om, som säkrar maktens erövring och den erövrade maktens försvar, Vi tar till oss erfarenheten av revolutionen i Kina och av den antijapanska basen i Yenan som var ett militariserat samhälle där allt kom ur gevärspipan: Parti, Armé, Stat, ny politik, ny ekonomi, och ny kultur. På så sätt utveckla krigskommunismen. [13]
Militariseringen har sitt ursprung ur Lenin och Ordförande Mao. Men frågan är relativt ny och okänd. Ordförande Gonzalo tog upp frågan efter att man hade sett två socialistiska länder där kapitalismen hade restaurerats och nya problem samt nya omständigheter som hade uppstått.
Den koncentriska uppbyggnaden betyder att det kommunistiska partiet direkt alltid leder armén och fronten/den nya Makten.
Ordförande Gonzalo lär oss att: Partiet är alltings axel, det leder enväldigt de tre instrumenten, sin egen uppbyggnad, leder absolut armen och den nya Staten, som gemensam diktatur med proletariatets diktatur i sikte. Det innebar att man ska härda partimedlemmarna först och huvudsakligen som kommunister, som kombattanter och som administratörer för att utföra de tre stora uppgifterna som krävs av revolutionen. Militariseringen och den koncentriska uppbyggnaden sitter ihop med varandra, den koncentriska uppbyggnaden är det organisatoriska förverkligandet av Partiets militarisering. Och olika grader av militarisering gäller i olika områden och under olika perioder. Innan folkkriget har inletts ser militariseringen ut på ett sätt, precis som militariseringen i Lima ser annorlunda ut än vad den gör i Ayacucho [14].
Övriga punkter
Ordförande Gonzalo har även utvecklat Ordförande Maos teori om byråkratkapitalismen. Byråkratkapitalism är kapitalism i ett halvfeodalt land som är sammanväxt till feodalismen och underordnad imperialistiskt styre. Så byråkratkapitalism utvecklas bunden till monopolkapitalet som kontrollerar ekonomin av landet. Detta kapital utgörs av storkapitalet av de stora godsägarna, kompradorbourgeoisien och de stora bankirerna. Han utvecklar denna tes och säger att byråkratkapitalismen är monopolistisk och att den vid en viss punkt i dess utveckling förenar sig med statsmakten och använder statens ekonomiska medel och staten som en ekonomisk hävstång, detta ger upphov till en ny fraktion inom storbourgeoisien, nämligen byråkratbourgeoisien. Detta utvecklar byråkratkapitalismen som redan var monopolistisk till att vara statsägd och detta får den revolutionära situationen att mogna ännu mer.
Vid det Tredje Plenumet av PKPs centralkommitté 1992 framlade Ordförande Gonzalo att den tredje världen expanderar in i Europa. Ett viktigt bidrag, speciellt för oss kommunister i Europa för att förstå den Europeiska Unionens roll samt situationen i Ukraina, Balkan etc. Tyvärr kunde han inte utveckla detta mer innan han blev arresterad.
Han har även utvecklat analysen av fascism och korporatism, som förnekandet av folkets rättigheter samt det faktum att de tvingar massorna in i de härskandes organisationer. Angående fascismen säger han att: Ifrågasättandet av parlamentet är en grundläggande ståndpunkt hos fascismen, som siktar mot statens traditionella demo-borgerliga struktur, grundad på förnekandet av de principer, friheter och rättigheter som lades fast under 1700-talet, som postulerar den korporativa organisationen och förstärker det reaktionära våldet maximalt, allt i enlighet med borgarklassens (storbourgeoisiens i vart fall) mest hämningslösa klassdiktatur och i imperialismens tjänst [15].
Ordförande Gonzalo utvecklade även synen på folkkrig och hur man inte bara omringar städerna från landsbygden i ett urbaniserat land, utan att staderna är komplement i folkkriget. Istället för att reducera folkkriget till en kopia av de kinesiska erfarenheterna så tillämpade han folkkriget till Perus konkreta förhållanden och sa att man måste hålla fyra problem i åtanke för att gå framåt i det:
- Proletariatets ideologi, marxismen-leninismen-maoismen som måste specificeras i ett vägledande tänkande, därför baserar vi oss på marxismen-leninismen-maoismen, Gonzalos tänkande, och i huvudsak på detta;
- Nödvändigheten av Perus Kommunistiska Parti, som leder Folkkriget;
- Folkkriget specificerat som bondekrig, som följer vägen att omringa städerna från landsbygden; och
- Stödbaser eller ny Makt, uppbyggandet av Stödbaser, det är väsendet i vägen att omringa städerna från landsbygden.” [16]
Förhoppningsvis borde detta klargöra vissa saker som kanske inte var så klart för en del kamrater innan. Och att det har gett insikt i att Ordförande Gonzalos utveckling av marxismen inte endast är en fråga för Peru, utan att det är en universell utveckling av marxismen och det är ett helgjutet och harmoniskt system som har ett namn, och detta namn är Gonzalos tänkande.
/ Alexander Taddeus
1 Kamrat Feliciano var den högst uppsatta kamraten inom PKP efter att Ordförande Gonzalo blev gripen.
2 Ett vägledande tänkande är en systematiserad tillämpning och utveckling av marxismen på ett lands konkreta förhållanden, men när man inte har utvecklat alla av marxismens tre beståndsdelar.
3 Interview with Chairman Gonzalo, egen översättning från den engelska upplagan från 1991. sid. 3
4 Ibid
5 Om marxismen-leninismen-maoismen, PKPs första kongress 1988
6 Interview with Chairman Gonzalo, 1991 sid. 3
7 Marxistiskt forum, Årg. 6 (1970), nr 2.
8 Charu Mazumdar on the Naxalbari Road – A World to Win 1987 nr. 9
9 Problem rörande krig och strategi, Mao Tse-tung valda verk band 2, tryckt 1970
10 Aterskapa på en ny ideologisk bas
11 Utveckla folkkriget, tjänande världsrevolutionen, PKP 1986
12 Peking Review, #2 1969
13 Linjen för uppbyggnad av revolutionens tre instrument, PKPs första kongress 1988
14 Ayacucho är en stad i provinsen Huamanga i södra Peru. Det var den stad där PKP inledde folkkriget i Peru den 17 maj 1980.
15 Må den Strategiska jämvikten skaka landet mer!, PKP 1991
16 Militära linjen, PKPs första kongress 1988