Imperialismen har hittills lett till två världskrig, men också till oktoberrevolutionen 1917 och till upprättandet av ett väldigt socialistiskt läger med Kina i spetsen efter andra världskriget. Det betyder inte att kommunisterna önskar eller drömmer om ett världskrig, eftersom ett världskrig innebär omfattande död och förintelse. Samtidigt finns det ingen anledning att ge upp kampen mot imperialismen på grund av tal om faran för ett kärnvapenkrig och att mänskligheten riskerar att utrotas. De egentliga krigsanstiftarna är egentligen få och i så motto är imperialismen en papperstiger; folkens flertal, eftersom de utgör kanonmaten, önskar däremot inte krig.
Kommunister måste noga följa imperialismens utveckling av idag. Under alla förhållanden måste det slås fast att faran för världskrig eller ställföreträdande krig främst härrör ur rivaliteten mellan imperialistiska supermakter eller imperialistiska stormaktsblock. Idag är det fullständigt uppenbart att det bara finns två supermakter, USA och Kina, som kan tävla om världsherraväldet.
I och med Deng Xiaopings definitiva maktövertagande 1978 slog Kina in på den kapitalistiska vägen. Redan 2005 stod det klart att Kina skulle utvecklas till en ny imperialistisk supermakt. Dess ekonomi sammantvinnades tidigt med USA:s. Det kinesiska borgerskapet har emellertid bedrivit en försiktig utrikespolitik. Enligt Deng Xiaoping skulle inte de båda dåvarande supermakterna, USA och Sovjet, utmanas i onödan.
Idag har Kina passerat USA i fråga om köpkraftsviktad BNP och har fortfarande en hög tillväxtakt. Valutareserven i dollar är världens största. Kina är ett kapitalexporterande land, investerar och etablerar sig överallt i världen. Kina är världens största industri- och handelsnation. Kina har de näst största militärutgifterna efter USA, bygger upp en högsjöflotta och har åtminstone en militärbas utomlands. Dess rymdprogram och AI-program är mer avancerade än USA:s. Dock kan inte Kinas militärmakt än så länge på långt när mäta sig med USA:s. Kina eftersträvar att uppnå militär paritet runt 2030.
Vilka lärdomar kan dras av historien? Det finns flera olika tänkbara scenarier. Det ena inter-imperialistiska scenariot är inte det andra likt. Historien upprepar sig inte mekaniskt.
Kina kan överflygla USA på samma sätt som USA överflyglade Storbritannien ekonomiskt på 1890-talet, men det dröjde ända till andra världskriget tills USA skaffade sig ett definitivt militärt övertag gentemot Storbritannien, som degraderades till en andra rangens imperialistmakt. Detta är förmodligen Kinas strategi.
Rivaliteten mellan USA och Kina kan utmynna i ett nytt världskrig liksom vid första och andra världskriget. Det som talar emot en sådan utveckling är terrorbalansen, det vill säga att båda stater har andraslagsförmåga i fråga om kärnvapen. Samma terrorbalans rådde mellan USA och Sovjetunionen efter 1956, som i stället utkämpade en serie ställföreträdande krig med varandra genom ombud.
Den ena supermakten kan kollapsa på grund av inre förhållanden, som påverkats av yttre faktorer, vilket skedde med Sovjetunionen 1991 i form av en öppen kontrarevolution uppifrån. Detta är troligtvis USA:s huvudstrategi gentemot Kina, eftersom Kina historiskt sett antingen har fungerat som en centraliserad stat eller sönderslitits av inbördeskrig.
Det kan naturligtvis också ske socialistiska revolutioner i den ena eller till och med i båda supermakterna, men den möjligheten verkar vara den minst sannolika idag. Om det skulle ske revolutioner i båda supermakter samtidigt, skulle ett nytt världskrig effektivt kunna förhindras. Det skulle också kunna ske en nydemokratisk eller socialistisk revolution i ett neo-kolonialt land, men om en sådan revolution ska ha återverkningar på världsläget krävs att den sker i ett relativt betydelsefullt land.
I nuläget är det omöjligt att förutse utvecklingen i världsmåttstock. Man ska akta sig för att dra förhastade slutsatser. Partihögern i SKP ansåg exempelvis 1978 att krigsfaran mellan USA och Sovjet var akut i Europa, en direkt felbedömning. Detta ledde till att de i praktiken inte längre utgick från huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i Sverige och riktade huvudstöten mot det egna monopolborgerskapet. I stället såg de Sovjet som huvudfienden till det svenska folket och gav ett kritiskt stöd till den socialdemokratiska regeringen. De utvecklade följdriktigt en vänstersocialdemokratisk linje, som resulterade i SKP:s undergång. I stället för att starta ett krig i Europa gick Sovjet in i Afghanistan 1979, vilket senare bidrog till Sovjets fall. De flesta på den tiden, inklusive Kinas Kommunistiska Parti och svenska maoister, överskattade Sovjetunionens stabilitet.
Även om de flesta stater i världen idag antingen fylkar sig kring USA eller Kina, finns det en rad medelstora imperialistiska och kapitalistiska stater, som kan bedriva en relativt självständig politik, som gör att oförutsedda händelser kan inträffa. Rivalitet mellan två supermakter eller imperialistblock öppnar alltid upp för ett manöverutrymme för andra stater. De traditionella borgerliga partierna och socialdemokraterna i Sverige är naturligtvis pro-amerikanska sedan länge. Men bland vissa delar av dem som uppfattar sig som vänster idag i Sverige finns det en tendens skönmåla stater som Kina, Ryssland etcetera, som står i motsättning till USA; i nuvarande läge fungerar de på sin höjd som motvikter – se Syrien. En uppåtgående supermakt som Kina är inte mer progressiv än en nedåtgående som USA; det visar de tidigare världskrigen. Som Lenin skrev kan en analys eller en definition av imperialismen ”…aldrig (…) omfatta de allsidiga förbindelserna hos en företeelse i full utveckling”.
Det betyder att kommunister inte kan låtsas som att det regnar eller sticka huvudet i sanden. Det är viktigt att fortlöpande följa och analysera det internationella läget och dess skiftningar, eftersom klasskampen i Sverige inte kan undgå att påverkas av dylika förändringar.
