Detta temanummer handlar uteslutande om marxistisk filosofi, det vill säga den dialektiska och historiska materialismen. Marx och Engels lade grunden till den dialektiska och historiska materialismen, Lenin och Mao Zedong vidareutvecklade den och Stalin populariserade den i skriften ”Om den dialektiska och historiska materialismen”. Det viktiga med både Lenins och Mao Zedongs förhållande till den dialektiska och historiska materialismen var deras framgångsrika användning av den i den praktiska politiken. Lenin stod i spetsen för bolsjevikpartiet, som ledde den ryska arbetarklassen till seger i oktoberrevolutionen 1917. Mao Zedong ledde Kinas Kommunistiska Parti och det kinesiska folket till seger över såväl den japanska imperialismen 1945 som över Guomindang 1949. Båda behärskade den dialektiska och historiska materialismen och den vävs hela tiden in i deras politiska analyser under kampens gång. Båda behandlade också uttryckligen den marxistiska filosofin i särskilda texter: Lenin i exempelvis ”Materialism och empiriokriticism” och Mao Zedong i ”Om praktiken” och i ”Om motsättningar”, hans mest kända essäer i frågan.
Den marxistiska filosofin utmärker sig genom att den är dialektisk såväl som materialistisk. Marx själv skrev:
”Min dialektiska metod är till sin grundval inte endast olik den hegelska, utan dess direkta motsats. För Hegel är tänkandets process, som han under namnet idé rent av förvandlar till ett självständigt subjekt, det verkligas demiurg (skapare) och verkligheten blott dess yttre fenomen. För mig är tvärtom det ideella intet annat än det materiella, omsatt och översatt i människans hjärna.” (Efterord till andra upplagan av ”Kapitalets” första band. ”Kapitalet”, band I, sid. 14.)
Alla filosofiska läror är antingen en variant av idealism eller en variant av materialism, det vill säga beror på vilket förhållningssätt man intar till den yttre verkligheten. Det materialistiska synsättet innebär att man anser att yttervärlden existerar oberoende av vårt medvetande, medan det idealistiska synsättet hävdar att den yttre verkligheten inte kan existera oberoende av vårt medvetande. Det förra synsättet är progressivt, d.v.s. det ställer sig positivt till och främjar vetenskap, rationell kunskap och verklig förändring. Avgörande är den marxistiska filosofins inriktning på praktiken och praktikens betydelse som det viktigaste sanningskriteriet. Som Marx säger redan i ”Teser om Feuerbach”: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.”
All borgerlig och småborgerlig filosofi är inte idealistisk. I det fallet går skiljelinjen mellan dialektisk och mekanisk materialism.
Dialektiken utgår från att det finns motsättningar i allt, att världen befinner sig i ständig rörelse och förändring. För att kunna analysera och förändra den objektiva verkligheten måste man ha en begreppsapparat, d.v.s. dialektiken, som förmår lösa denna uppgift. Mao Zedong utvecklade en mycket användbar begreppsapparat. I ”Om motsättningar” utvecklar Mao Zedong en mycket användbar begreppsapparat. Han förklarar dialektikens tre grundlagar, skiljer mellan motsättningarnas allmängiltighet och säregenhet, mellan huvudmotsättningen och sekundära motsättningar och visar att man måste studera identiteten och kampen mellan sidorna i en motsättning. Han tar upp antagonismens roll i motsättningen och skiljer mellan antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar, vilket har stor betydelse för hur motsättningar löses inom partiet och folket.
Inom den kommunistiska rörelsen har ibland den dialektiska och historiska materialismen reducerats till en läpparnas bekännelse, men den är till för att användas i fråga om analyser av den samhälleliga verkligheten och i den politiska praktiken. Den är främst användbar som analysverktyg, men som tankemodell återspeglar den själva naturen och dess ständiga växlingar. Det är uppenbart att alla de som en gång betraktade sig som marxister, men som sedan bytte sida eller övergav den revolutionära läran som Bernstein, Kautsky, Plekhanov, Trotskij, Bucharin, Liu Shaoqi och Lin Biao och många andra hade problem med att antingen förstå eller tillämpa den dialektiska och historiska materialismen. Det finns självfallet också många svenska exempel. Därför kan man inte ta lätt på studierna av den dialektiska och historiska materialismen.
