Detta nummer av Marxistiskt forum behandlar och lyfter fram kriget i Ukraina som inleddes av Rysslands invasion 24 februari 2022. Många bedömare överraskades av Rysslands anfallskrig. Men Putins regim är en imperialistisk regim, som snarast vill återställa det forna Tsarrysslands välde och som ser Sovjetunionens konstruktion med likaberättigade republiker med utträdesrätt som ett historiskt misslyckande. Därför har Putinregimen stött utbrytarrepubliker som Abchazien och Sydossetien i Georgienkriget 2008 och Lugansk och Donetsk sedan 2014, eftersom dessa har lierat sig med Ryssland. Däremot har Ryssland utan att tveka slagit ner Tjetjeniens självständighetssträvanden i form av två krig, 1994 – 1997 och 1999 – 2003. Kriget slutade med att Ryssland installerade en vasallregering i Tjetjenien. Till och med vissa av de värsta putinisterna på den yttersta högerkanten i Västeuropa har idag i ord tonat ner sitt stöd till det ryska anfallskriget. Många av artiklarna lyfter även den långa process som lett upp till kriget, alltså perioden sedan Maidanprotesterna 2013 samt den efterföljande kuppen 2014. Den borgerliga mediestorm som efterföljde Rysslands invasion mörkade och strategiskt glömde faktumet att krig har rasat i Ukraina sedan 2014, med 14 000 främst civila offer som resultat.
Men kriget är en inter-imperialistisk konflikt, d.v.s. Ukraina med stöd av USA och övriga västmakter utkämpar ett krig mot Ryssland. Lenin och de revolutionärer som följde hans linje ägnade ingen tid åt att undersöka vem som bar skulden för utbrottet av första världskriget och vilken av de krigförande imperialistiska allianserna som var minst dålig. Det överläts till socialchauvinisterna inom respektive allians. Vår inställning måste vara att stödja dem som utsätts för krigets härjningar, inklusive de soldater som fungerar som kanonmat. Vi måste undersöka vilka konsekvenser detta krig har för de revolutionära krafternas utveckling i världen, i synnerhet i Ukraina och Ryssland.
Ukrainakriget har även fått direkta internationella följder. Finland och Sverige har båda bestämt sig för att ansluta sig till krigsalliansen Nato. De ekonomiska konsekvenserna för kriget, med avstannade transportleder och sanktioner mot en av världens största producenter av energidrivmedel (olja och naturgas), har spätt på kristendenserna i den globala ekonomin som inte återhämtat sig från effekterna av COVID-19-pandemin. Samtidigt som Sveriges stat närmar oss Nato pressas även kostnaderna av de brutna transportlederna och spirande inflationen över på proletariatet.
Vi ser alltså ännu en gång att imperialismen betyder krig, vi ser att en värld som fortfarande inte kan hantera den största pandemin på 100 år prioritera krigföring före folkens väl. Det är en påminnelse om att monopolborgerskapet i världens imperialistmakter ser sina egna folk liksom folken i världens förtryckta länder som slit-och-slängvaror.
Med den svenska Natoanslutningen ställs viktiga uppgifter på kommunister och progressiva att bekämpa anslutningen. Det är en proletär internationalistisk uppgift att förhindra att Nato stärks, alliansen som har orsakat otaligt lidande och hjälpt förlänga den döende, ruttnande och förfallande imperialismens tragiska livslängd.
