Att vi lever i en era av pågående och stundande klimatkatastrof har inte undgått någon av oss. Det senaste årtionden har sett ett massivt uppvaknande i just miljö- och klimatfrågor, där hotet mot planeten som det rådande produktionsättet innebär blivit allt mer tydligt. Att denna fråga är viktig för revolutionärer att utforska och radikalisera är också det allt
mer tydligt. Miljörörelsen, som under så många årtionden varit ovillig till systemkritik och mer fokuserat på individuella lösningar på kollektiva problem, har nu börjat utveckla ett mer kritiskt medvetande om att det är det kapitalistiska systemet som fött, fostrat och nu vägrar konfrontera klimatkrisen.
Överutnyttjande av naturresurser, oförmåga eller rent av ovilja att sluta användningen av fossila bränslen samt det utbredda nyttjandet av naturen som dumpningsplats för produktionsavfall är alla rotade i jakten på maximal profit. Det tåls även poängteras att motståndet mot detta till största del utförs av kämpande fattigbönder och arbetare i de av imperialismen förtryckta länderna. Miljöfrågan, som i de imperialistiska länder är någorlunda okontroversiell samt passiviserad, är i de förtryckta nationerna en fråga om liv och död. Honduras, där USA organiserade en statskupp 2009, får tjäna som exempel med dussintals mördade miljöaktivister.
Miljöfrågan är alltså en fråga om kamp för jorden, kamp för självbestämmande och kamp för urbefolkningens rättigheter i tredje världen. Kort och gott, det är en fråga om klasskamp.
Miljörörelsen i de imperialistiska länderna är fortfarande genomsyrad av pacifism och reformistiska illusioner. Det är revolutionärernas uppgift att genomskåda detta och påpeka att klimatkatastrofen är en produkt, inte av ”människan” utan av imperialismen och därmed visa en väg framåt. Det finns helt klart alternativ till jordens undergång – om vi kämpar för det.
