Riksdagspartierna, med undantag för Centern, är numera helt beroende av offentliga ekonomiska bidrag. Se till exempel denna artikel från svt.se[1]. Detta är ett faktum som måste påverka dessa partiers politik.
Traditionellt har partierna i Sverige setts som företrädare för olika klasser och skikt. Högern, senare Moderaterna, bevakade kapitalisternas intressen, Centern böndernas, Folkpartiet, senare Liberalerna, lärarnas, samt socialdemokrater och kommunister arbetarna. Liksom intresserepresentationen förknippades de traditionella partierna med olika ideologier. Högern stod för konservatismen, Folkpartiet för liberalismen, socialdemokrater och kommunister för olika varianter av socialism. Centerpartiet som småborgerskapets parti hade ingen egen storslagen ideologi utan såg sig självt i en ”mitten”-position.
Efter att det offentliga partistödet kom till har partierna gradvis blivit mindre och mindre beroende av ekonomiskt stöd från sina medlemmar och klassorganisationer och alltmer beroende av stödet från staten, regionerna och kommunerna. Det har gjort det möjligt för dem att mer eller mindre överge intressekampen för sina väljargrupper.
Politiken liknar alltmer en marknad, där det gäller att kapa åt sig väljare från de politiska konkurrenterna. Se till exempel denna artikel från Aftonbladet[2] som visar hur öppet man anpassar sin politik för att vinna över väljare från andra partier. Den så kallade Stureplanscentern var ett tidigare exempel då den krympande bondeskaran storögt kunde se hur ”deras” parti plötsligt började lägga fram ”frihetliga” förslag på månggifte.
Hundratusentals ”väljare” kan alltså plötsligt mista ”sina” representanter. Det bästa exemplet är väl socialdemokratin som dumpade arbetarväljarna till förmån för marginalväljare från medelklassen på Stureplan. Det är då inte förvånande att det uppstår ett tomrum som kan fyllas av nya ”populistiska” partier, så som Ny demokrati och Sverigedemokraterna. Dessa har passat på att dessutom fylla ett ideologiskt tomrum, den nationalistiska konservatismen, vilken övergavs av Reinfeldts ”nya moderater”. Dessa uppfann en PR-mässig hybrid av konservatism och liberalism.
En märklig effekt av att partierna lösgjort sig från sina väljare är att samtidigt som deras politik blivit alltmer lika så har partipolitiken blivit allt hätskare. Regeringskriserna de senast åren har handlat mindre om politiken och mer om vem som ska ha regeringsmakten. Stefan Löfven och Magdalena Andersson har till och med kunnat regera med ”oppositionens” budgetar utan att skämmas!
Det finns ett intressant kapitel i Klass i Sverige från Arkiv förlag: ”I väntan på klasspolitik. En klassmedveten befolkning utan representation” av Hampus Andersson. Artikeln visar att det fortfarande finns en subjektiv klassklyfta i Sverige, trots allt tal om att GALTAN-skalan tagit över vänster-höger-skalan. De reformistiska socialdemokrater som står bakom Klass i Sverige hoppas att det socialdemokratiska partiet ska börja representera arbetarklassen igen. Det är svårt att se några tecken på det. Men det borde finnas utrymme för en marxistisk arbetarrörelse.
Hans Kallenius
[1] Helena Bengtsson, Knut Kainz Rognerud, ”Riksdagspartierna allt mer beroende av statliga partistödet” svt.se 2019-09-11.
[2] Olof Svensson, ”Internt PM visar Annie Lööfs plan att ta väljare från M och L” Aftonbladet 2022-07-05.