I min kritik i nr 1/2022 citerade jag Bo Gustafsson : ”Den dialektiska materialismen är vetenskapen om naturens, samhällets och tänkandets allmännaste rörelse- och utvecklingslagar.” Det jag reagerade på var inte att proklamera en sådan storslagen målsättning för en dialektisk materialism, utan tron att denna allomfattande kunskap faktiskt redan existerar!
På 1800-talet fanns det en allmän optimism om att fysiken snart skulle ha nått en fullständig teori för naturkrafterna, en teori som skulle förena gravitation, elektricitet, magnetism, värme och ljus. Darwins utvecklingslära gav en storslagen, sammanhängande bild av växt- och djurlivets historia. De franska borgerliga historikerna och Marx tillhandahöll ledtrådar till tolkningen av samhällets utveckling.
Men kring förra sekelskiftet slogs den hägrande naturvetenskapliga syntesen sönder av nya, framgångsrika men radikalt annorlunda fysikaliska teorier, relativitetsteorin och kvantmekaniken. Engels kunde givetvis inte säga någonting om hur dessa nya teorier skulle kunna infogas i den dialektiska materialismen. Och ingen marxist har såvitt jag vet heller lyckats med detta senare. De filosofiska problem som dessa två teorier ger upphov till, beskrivs bland annat av fysikern Roger Penrose i The Emperors New Mind. En aspekt han tar upp är att det troligen krävs djupare teorier om man någonsin ska kunna förklara naturvetenskapligt hur medvetande uppstår i djurs och människors hjärnor.
Den dialektiska materialismen är inte materialistisk om den inte har sin grund i vetenskaperna. Att utforma denna filosofi är ett mycket större och svårare arbete än det som idealisten Hegel kunde tänka ut i sin Logik. Speciellt räcker det inte med att som Engels plocka ut några ”godbitar” från Hegels tankebygge, de tre hegelianska ”grundlagarna”.
Richard B Turesson skrev i nr 2/2022: ””dialektiken är en tankelag, ett sätt att tänka, en metod. Dialektiken har metastatus. Den kan inte ersättas av naturvetenskapliga teorier eller lagar, som är resultat av naturvetenskapliga upptäckter eller experiment.” Denna uppfattning tycker jag liknar hegeliansk idealism. Metoden, sättet att tänka, kan väl inte uppstå av sig själv, utan härrör ytterst ur observationer av verkligheten. De idéer och hypoteser som uppstår måste sedan pröva mot verkligheten genom observationer och experiment.
Till exempel uppstod Galileis relativitetsprincip inte spontant i hans huvud utan grundades i iakttagelsen att naturlagarna verkade vara desamma på land och i ett fartyg som rörde sig med konstant hastighet. Einsteins relativitetsprincip upphävde inte Galileis princip men införlivade principen att ljushastigheten är konstant. Men detta var ett experimentellt resultat av Michelson och Morley.
”Menar HK att dialektikens första grundlag, som brukar illustreras med att ett delar sig i två hädanefter ska ersättas med ett delar sig tre?” (likaså i nr 2/2022). Nej, det menar jag förstås inte. Men jag anser att det är dogmatism att inte acceptera fler möjligheter än att ett delar sig i två. För att ta ett exempel från samhällsvetenskaperna, så är det vanligt att samhällen består inte endast av en ”överklass” och en ”underklass”, utan också av en ”medelklass”. Ett delar sig i tre… Att inte ha en politik som beaktar ”medelklassen” är ju ett känt politiskt ”vänster”-misstag. Om det misstaget beror på användandet av en felaktig ”tankelag” kan diskuteras.
Hans Kallenius