I den nuvarande eran i Sverige så har antalet organisationer som säger sig förespråka någon form av marxism minskat i antal. De få organisationer som lever kvar efter sina glansdagar under 1970-talet har numera fallit in i de mer obskyra hörnen av svensk politik. Den organisationen som, trots stora förluster sedan 70-talet, kan anses vara den starkaste av dessa organisationer i modern tid är, det så kallade, Kommunistiska Partiet (K). Följande texts syfte är att påtala detta partis revisionistiska, reformistiska och chauvinistiska form, samt även lägga fram en maoistisk kritik av detta parti.
En skiss över Kommunistiska Partiets historia
Kommunistiska Partiet uppkom 1970, som en utbrytning från Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML). Då under namnet Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KFML(r). Orsakerna till splittringen låter jag K:s före detta ordförande Anders Carlsson sammanfatta:
Spännvidden byggde från början in en motsättning i KFML, som blottlades i samband med gruvarbetarstrejken 1969-70 och som ledde till splittring av förbundet hösten 1970. Frågan om Kina var ingen stridsfråga i denna splittring, båda sidorna bekände sig till Maos tänkande, men ändå fanns ett ifrågasättande av maoismens tillämpning i Sverige som en underström i konflikten, framförallt genom att vi som bildade KFML(r) ställde klassfrågan i centrum, i polemik mot våra opponenters klasslösa folklighet[1], grundad i den maoistiska tesen om monopolkapitalet mot folket.[2]
KFML(r):s första stora fråga var just den om att stödja de vilda strejkerna, vilket gav ursprung till den kända parollen ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!” Detta i opposition till KFML/SKP:s paroll ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” Jag låter Rickard B. Turesson summera KFML(r):s tid på 70-talet:
Men KFML(r) anarkosyndikalistiska plakatpolitik, som formulerades i parollen ”Leve de vilda strejkerna! Ställ facket åt sidan!”, blev ett fullständigt misslyckande. KFML(r) ledde inte en enda vild strejk till seger; redan tidigt blev Arendalsstrejken och SAAB-strejken kompletta fiaskon.[3]
1977 ombildas KFML(r) till parti under namnet Kommunistiska Partiet marxist-leninisterna (revolutionärerna) (KPML(r)). Liksom resten av 68-vänsterns organisationer får KPML(r) stora motgångar, men de lyckas överleva. 2005 byter de åter namn, till det som brukas idag, Kommunistiska Partiet (K). År 2013 och 2019 sker två händelser av stor vikt för en polemik mot K. Två interna splittringar som lämnar efter sig två dokument som skildrar det interna livet inom K och deras ungdomsförbund Revolutionär Kommunistisk Ungdom (RKU) samt ger en god blick för den interna opposition som kan bildas inom K och RKU. Dessa dokument är Vart går Kommunistiska Partiet författad av Erik Pettersson och Vart gick det Kommunistiska Partiet författat av RKU:s Uppsalaavdelning. Det senare av dessa dokument utgör en viktig resurs då den förutom en ideologisk kritik innehåller läckt internt material som bevisar dess riktighet i beskrivningen av K:s interna angelägenheter.
Det behövs ett revolutionärt parti
“Det finns många frågor där det behövs ett revolutionärt socialistiskt parti som inte låser sig fast i det parlamentariska.”[4] Detta säger K:s nuvarande partiordförande Povel Johansson i samband med att han valdes till posten i samband med partiets nittonde kongress. Detta är det intryck som kommunistiska partiet vill ge det svenska proletariatet. Exakt vad ett revolutionärt socialistiskt parti är för något ger Johansson personligen inget tydligt svar på, men formulerar lite luddigt, “det handlar om att bekämpa kapitalismen som system och om att arbetarklassen måste organisera sig för sina egna intressen.”[5]
Nåväl, låt oss undersöka detta “revolutionära” parti genom att först granska deras partiprogram. Redan på den första punkten av partiprogrammet finner vi att “Kommunistiska Partiet är ett revolutionärt arbetarparti.” och “Den socialistiska revolutionen vänder upp och ned på samhällspyramiden. Arbetarklassen och närstående grupper erövrar samhällsmakten och använder den i folkflertalets intresse.”[6] Än så länge står det inget konstigt, men när man kollar på vissa delar av programmet så uppstår några viktiga motsättningar. Punkt 34 i partiprogrammet är särskilt intressant.
Formerna för den socialistiska revolutionen bestäms av aktuella omständigheter och av styrkeförhållandet mellan klasserna. Ju enigare och mer välorganiserad den revolutionära arbetarrörelsen är, desto lugnare och mer ordnade kommer formerna att vara. All historisk erfarenhet visar att borgarklassen, när dess makt och privilegier hotas, kommer att ta till alla medel för att skydda sin ställning, inklusive vapenmakt och fascistisk diktatur. Därför måste arbetarklassen och dess förbundna vara förberedda på väpnad kamp.[7]
Vem försöker de lura? Vilka socialistiska revolutioner har skett under “lugnare och mer ordnade former”? Här finner vi opportunismen, stirrande rakt mot oss. Argumentet lyder, du behöver endast vara “förberedd” på väpnad kamp, men om vi är duktiga nog på att ena och organisera arbetarna så ska det nog inte behövas. Denna lögn utgör en av de farligaste revisionistiska tendenserna vars syfte är att förgifta proletariatet med tron att det revolutionära våldet inte kommer att vara garanterat. Denna djävulska chrusjtjovitiska tes kan endast leda proletariatet till nederlag och passivitet när deras egen befrielse står på spel. Javisst är det inte fel att säga att borgarklassen kommer att angripa oss med vapen, men all historisk erfarenhet visar att “politisk makt växer ut ur en gevärspipa.”[8] Detta betyder att väpnad kamp inte endast är defensivt, det är offensivt. En välorganiserad revolutionär arbetarrörelse är en beväpnad sådan vars syfte och mål är att krossa och förgöra den gamla staten för att sedan befästa och försvara den nya proletära staten ända till kommunismen. Detta kräver en folkarmé under ledning av ett kommunistiskt parti. En revolution är trots allt inte som en middagsbjudning. Så när ordförande Johansson hävdar att de behövs ett revolutionärt socialistiskt parti, lägger vi maoister till att “Utan en folkarmé har folket ingenting.”[9]
Vart är det Kommunistiska Partiet?
Vi har hittills sätt att K gärna vill ha ena foten i revolutionen och andra foten i reformismen. Kort och gott, opportunism. Dock blir detta en grogrund för en stor motsättning. Just mellan revolutionär kamp och reformism. Denna motsättning är återkommande inom K och har alltid lett till att förespråkarna för revolution blir uteslutna eller lämnar.
I RKU:s Uppsalaavdelnings splittringsdokument från 2019 så avmaskeras Kommunistiska Partiet genom att internt material läcks från Uppsalaavdelningen. I dokumentet hör vi en skara unga kamrater som kräver ett revolutionärt parti, men som gång på gång tystas ner av K:s partiapparat. RKU-Uppsala gör det klart och tydligt att RKU som kritiken främst riktas mot inte kan skiljas från sitt moderparti, då RKU:s ledning förblir starkt lojala gentemot sitt moderparti.[10]
Kommunistiska partiet som det “revolutionära” parti de hävdar sig vara säger sig även följa den “demokratiska centralismens princip, vilken innebär enighet i handling och kommunikation utåt grundad på frihet till diskussion och kritik internt.”[11] Låt oss ta en titt på det stora exemplet från RKU-Uppsala som blottlägger K:s brott mot denna viktiga princip. RKU-Uppsala skriver i ett mejl till K:s Uppsalaavdelning om anledningen till att den senare inte fick delta på en manifestation:
K, genom sina markant starka ställningstagande för stärkt polisväsende, för stärkta gränskontroller och för restriktiv asyllagstiftning blivit brännmärkt som ett rasistiskt parti av de organisationer vi nu bjudit in till att delta. Detta kan inte vi invända mot. Den politik som K förespråkar har rasistiska effekter, är för oss kontrarevolutionär och verklighetsfrånvänd.[12]
Detta stycke är intressant för oss att kolla in på. Stärkt polisväsende och gränskontroller kommer vi se närmare på i nästa kapitel. Det intressanta när det gäller den demokratiska centralismen är just ställningstagandet för stärkt asyllagstiftning. Beskåda Kommunistiska Partiets program där det i delen om deras dagskrav står “Kommunistiska Partiet kämpar för att Sverige skall vara en fristad för människor som flyr fascistiskt och reaktionärt förtryck, terror, krig och förföljelse. Kommunistiska Partiet värnar rätten att söka asyl”[13] Dessa två motsägande linjer som existerade öppet för alla att beskåda kan få en att fundera på hur den demokratiska centralismen ser ut hos K.
Denna allvarliga kritik som lades fram bemöttes på ett märkligt sätt. Dåvarande förbundssekreterare, Arvid Gustafsson skriver i ett mejl:
Dessutom är det allvarligt att man lägger fram den här linjen från en lokalorganisation på det här sättet då det går emot våra demokratiska principer, som förklarar att förbundet organiserar sig efter ”frihet i diskussion, enhet i handling”, något man nu bryter mot.[14]
Jasså, det är ett brott mot dessa marxisters “demokratiska” principer att följa deras egna program! Att kritisera internt är ett brott mot frihet i diskussion, att följa programmet är ett brott mot enhet i handling! Dessa så kallade marxister-leninister har vänt den demokratiska centralismen upp och ner. I ett, som läsaren får ursäkta mig, långt citat så kommer jag kortfattat definiera denna viktiga oerhört viktiga princip:
Vad betyder demokratisk centralism? Demokratisk centralism inom partiet betyder centralisering grundad på demokrati och demokrati som utövas under den centraliserade ledningen, den är samtidigt demokratiskt och centraliserad. Demokratisk centralism representerar motsatsernas enhet. Medan dessa två är motsatser är de också i enhet. Utan en hög nivå av demokrati kan det inte finnas en hög nivå av centralism, men utan en hög nivå av centralism kan det inte heller finnas en hög nivå av demokrati. Ordförande Mao har påpekat: ’Denna enhet mellan demokrati och centralism, frihet och disciplin utgör vår demokratiska centralism.’ /…/ När vi talar om demokrati under en centraliserad ledning betyder det att alla partiets aktiviteter är organiserade och ledda. Det innebär att partiets ledande organ på alla nivåer regelbundet måste rapportera om sitt arbete till generalförsamlingar av medlemmarna, eller deras delegater, att de ständigt måste söka massornas åsikter både inom och utanför partiet, korrigera sina arbetsmetoder genom att uppriktigt prata med människor utanför och acceptera massornas övervakning. Det betyder att partiets medlemmar har rätt att lämna kritik eller förslag till organisationerna och till partiets ledare på alla nivåer. Det är absolut förbjudet att kväva kritik eller delta i repressalier inom partiet. Demokrati i partiet är etablerat under ett centraliserat ledarskap. /…/ Om vi inte upprätthåller utövandet av demokratisk centralism, om var en går sin egna väg och gör som han vill, kommer partiet att hamna i ett tillstånd av fullständig desorganisering, det kommer att bli omöjligt att genomföra partiets grundläggande linje och det kommer vara omöjligt för hela partiet att ena sig för att vinna ännu större segrar.[15]
Det är inte av en slump att den revolutionära och korrekta linjen, näst intill profetiskt, kan förutspå hur revisionismen kommer att degenerera ett parti. Detta förklarar varför RKU-Uppsala som följer den etablerade linjen får handskas med den centralistiska ledningen medan K:s dåvarande partiordförande kunde skriva “I viljan att alltid stå upp för humanismen – som är själva grundackordet i all vänsterpolitik – har medelklassvänstern lämnat walk over i frågor om migrationens negativa sidor och därmed gett Sverigedemokraterna möjlighet att spela mot öppet mål.” i en ledare till deras egna tidningen, Proletären.[16]
Splittringsdokumentet bevisar hur K helt förvanskat partiets organisatoriska principer, den demokratiska centralismen. Med flertalet exempel på hur RKU-Uppsalas fasthållande vid de revolutionära principerna möts med administrativa åtgärder från både RKU och K, medan deras enda brott var att föra kritik internt. Frågor som anti-revisionism och att bekämpa polisen betraktades som för radikalt och verklighetsfrånvänt av opportunisterna inom K. RKU-Uppsala drar slutsatsen att “RKU är en del av en odemokratisk, toppstyrd och tystande kommunistisk rörelse. Det är del av en död kommunistisk rörelse och RKU har under AUs och under Ks ledning slagit in på revisionismens mörka väg.”[17] Uppsalaavdelningen sätter även fingret på ett viktigt karaktärsdrag för ett revisionistiskt och reformistiskt parti, detta i samband med ett flygblad angående miljön: “Slående är att flygbladet aldrig nämner ordet revolution…”[18] Denna tendens stämmer överens med näst intill allt av K:s propaganda och agitation. Att anse revolutionen vara passé och istället lägga allt sitt krut på opportunistisk propaganda. Kommunistiska Partiet verkar för att leda proletariatet in på revisionismens väg, liksom djävulen förförde ungdomarna i hårgasägnen. Kommunistiska Partiets väg kan aldrig initiera, leda eller segra i revolutionen. För att hålla ett revolutionärt kommunistiskt parti på den korrekta vägen så krävs det korrigeringsrörelser för att stärka partiets revolutionära arbete och för att rensa ut revisionismens lömska lakejer ur de revolutionära leden. Här har vi maoister starka vapen som vi ärvt från våra föregångare.
Korrigeringsrörelsen i Yenan år 1942 var en allomfattande rörelse för marxistisk skolning liksom en storskalig rörelse för kritik och självkritik. Efter hela landets befrielse ledde vårt parti återigen flera korrigeringsrörelser. Under den Stora proletära kulturrevolutionen använde massorna i sina hundratals miljoner sin åsiktsfrihet, väggtidningar, stora debatter och omfattande utbyte av revolutionära erfarenheter som vapen för att avslöja de få partipersonerna vid makten som tog den kapitalistiska vägen.[19]
Denna praxis är ett måste för att hålla fast vid en korrekt revolutionär linje. Detta måste utövas om det revolutionära partiet ska kunna initiera, leda och segra i den socialistiska revolutionen.
Om chauvinismen
Ett tydligt symptom på K:s opportunism har tydligt kunnat märkas i deras chauvinism. Innan den nuvarande ledningen tillträdde 2020 var K:s chauvinism väldigt öppen och tydlig. Låt oss blicka tillbaka till stärk polisväsende och stärkta gränskontroller. K-Uppsala skrev 2019 på sin Facebook
Det räcker inte med bara polisinsatser Vågen av skjutningar i Uppsala fortsätter. 13 skjutningar hittills under 2018 visar att de kriminella gäng inte har stoppats vilken polisen lovat under 2017 med den stora operationen Linsen i Gottsunda. De kriminella har flyttat sin aktivitet till stadsdelen Gränby med omgivningar. Nio skjutningar i området under året, under samma vecka dödades en man på Levertinsgatan och en på Heidenstamstorget. Polisområdeschef Per Halldén säger till Radio Uppland att Uppsala och Uppsala län aldrig varit så hårt drabbad av ett inflöde av narkotika och vapen från övriga Europa. Verkligheten visar att stora polisoperationer som Linsen inte räcker, (vår fetstil) fråga är om det är rätt vägen. Verkligheten visar att det behövs starka gränskontroller (vår fetstil) samt en social politik med arbete, bostad och trygghet som grunden till att bekämpa kriminalitet.[20]
För att ge lite kontext till detta Facebookinlägg så kommer även två relevanta delar ur K:s program att citeras. Angående polisen står det “Borgarklassens makt i samhället skyddas av staten och vilar ytterst på dess våldsorgan, såsom polis, militär, domstolar och fängelser, kompletterade med ett växande inslag av privata säkerhetsbolag.”[21] Angående gränskontroller står det “Den fria rörligheten inom EU leder till lönedumpning och till att narkotika och vapen lättare smugglas in över Sveriges gränser. Den gör det också lättare för kriminella ligor att röra sig fritt inom EU. Kommunistiska Partiet är för skärpta gränskontroller för att stävja denna utveckling.”[22]Intressant nog verkar då K-Uppsala tillsammans med andra avdelningar för att expandera borgarklassens våldsorgan. En förbryllande taktik för ett proletärt parti. Att expandera borgarklassens makt är per definition kontrarevolutionärt. När det gäller gränskontrollerna så låter jag de unga kamraterna i RKU-Uppsala själva förklara motsättningen i detta:
Inlägg som dessa kan aldrig separeras från dess rasistiska natur. Det finns inte belägg för att en skärpt gränskontroll slår mot någon annan än flyktingar själva. Vi kan under de senaste tre åren istället se en intensifierad förföljelse av papperslösa och försämrade positioner på arbetsmarknaden (där regelrätt slavhandel pågår genom att undanhålla t.ex. pass från arbetare som fått de fråntagna).[23]
Under den här perioden var det inte heller ovanligt att K lovprisade reaktionära rörelser och partier:
År 2014 skrev August Eliasson i Proletären om Schweiz invandringsförbud: “Kampanjen kring frågan präglades av högerextrema Schweiziska folkpartiets reaktionära hets mot invandrare.” samt “Deras [EU:s, vår anmärkning] öppna gränser är bara öppna gränser för kapitalet att flytta runt arbetskraften men stängda gränser för de som flyr från förtryck och fattigdom.” Eliasson avslutar artikeln med att konstatera “Extremhögern och rasisterna försöker knyta ihop missnöjet med EU och den förda arbetarfientliga högerpolitiken med vad de kallar ”massinvandringen.”[24]
Låt det poängteras att författaren till denna artikel numera är chefredaktör för Proletären. Denna period av Kommunistiska Partiet då ledningen bestod av Robert Mathiasson, Pär Johansson och Jenny Tedjeza utgör en period då den främsta frågan för partiet är “vad vänstern gör för fel när arbetare röstar på SD”, detta besvaras tydligt i uttalanden från t.ex. deras dåvarande Malmöavdelning som kräver polska arbetare att ”Gå med i facket eller åk hem!” eller deras Karlstadsavdelning som kräver ”Nej till moské på Rud!”[25] Denna chauvinism existerar samtidigt som RKU-Uppsala är verksamma och vi ser en tydlig skillnad mellan höger- och vänsterlinjen inom K. Högerlinjen befordras och anammas då den anses tilltala den delen av arbetarklassen som uttrycker sitt missnöje med att rösta på SD. K valde att ta SD:s migrationspolitik och säga att arbetare kan få detta även om de röstar på Kommunistiska Partiet. Vänsterlinjen fick en annan respons, utfrysning och uteslutning. Trots att ledarna för K:s högerlinje lämnat partiet så finns de flesta av hantlangarna kvar i deras ledning.
Att dessa fasoner ska ha avslutats när Mathiasson och hans klick lämnat partiet är endast önsketänk. Låt oss höra vad K:s förstanamn i kommunvalet i Göteborg, Ingrid Frejd, har att säga om hur man ska lösa gängkriminaliteten:
Det man måste ta tag i, som man inte har gjort, är det förebyggande arbetet. Klart man behöver polis, men det förebyggande arbetet är jätteviktigt. Människor måste ha jobb, bostäder, rätt att gå i en bra skola. Man måste kunna ge unga möjligheten till att känna att det finns andra mål i livet.[26]
Återigen ser vi hur Kommunistiska partiet kräver det som de själva kallar borgarklassens våldsorgan. Detta våldsorgan vill de stärka i detta val, alltså lever deras kontrarevolutionära anda kvar och verkar vara här för att stanna. Angående K:s andra chauvinistiska tendenser så går det att konstatera att dessa också lever kvar. Detta bevisas väldigt klart och tydligt i en ledare från 2021:
Samma twitterhöger som nu lägger skulden på vänsterns ”flyktingvurm” glömmer att det främst var företrädare för Svenskt Näringsliv, Moderaterna och Centerpartiet som vurmade för öppna gränser, medan Socialdemokraterna likt Kommunistiska Partiet traditionellt varit för en reglerad invandring – rätt att söka asyl för flyktingar men inte någon självklar rätt för kapitalisterna att importera arbetskraft.[27]
En reglerad invandring där proletariatets största fiende är importerad arbetskraft. Detta är endast en snällare version av Kommunistiska Partiets malmöavdelnings skandalflygblad med titeln “GÅ MED I FACKET ELLER ÅK HEM[28]” som gavs till polska migrantarbetare. Kommunistiska Partiet är fortfarande ett chauvinistiskt parti, det enda som förändrats är deras retorik.
Vad är alternativet?
Kommunistiska Partiet är som vi kan se ett revisionistiskt parti. De har förvanskat marxismen och kommer aldrig kunna leda en revolution eller höja arbetarklassens medvetande. Den tragiska sanningen idag är att arbetarklassen står utan ett revolutionärt parti, utan en förtrupp. Det som krävs för dagens svenska revolutionärer är att rekonstituera Sveriges Kommunistiska Parti på marxismens-leninismens-maoismens grund. Ett parti som ämnar att skapa en folkarmé som kan erövra Sverige och upprätta proletariatets diktatur. Detta kommunistiska parti kommer byggas runt geväret, kontrollera det och bruka dess makt för att krossa borgerskapets diktatur och deras reaktionära våld. Till skillnad från det revisionistiska Kommunistiska Partiet skyggar inte sanna revolutionärer från kamraters kritik, vi välkomnar den med öppna famnar för vi vet att “Kritiken inom partiet är ett medel att stärka partiorganisationen och höja dess kampduglighet.”[29]. Detta för att stärka oss i den långa och hårda kampen som måste föras. Hela den kommunistiska rörelsens historia lär oss att förkasta all revisionism och reformism ty “Den centrala uppgiften och högsta formen för revolutionen är maktövertagande med väpnat våld, tvistefrågans lösning medels krig. Denna marxist-leninistiska revolutionsprincip gäller universellt, för Kina och för alla andra länder.”[30]
/ Kaveh Rasht
[1] Smått ironiskt formulerat eftersom K bara några år efter att denna artikel skrivits (2013) börjar prata om “folket” utan någon klassanalys.
[2] Kommunistiska Partiets brytning med maoismen (2015). Återfinns på marxistakriv.se [hämtat 2022-06-04]. S. 3.
[3] Ibid. S. 13
[4] Öman, A, T. (2020). ”K:s nya partiordförande “Det behöves ett revolutionär parti.’” Proletären. 25 oktober.
[5] Ibid
[6] Kommunistiska Partiet. (2020). Ett parti av och för arbetare: Kommunistiska Partiets
program och stadgar. S. 3.
[7] Ibid. S. 18.
[8] Mao Zedong, Problem rörande krig och strategi (1938).
[9] Mao Zedong, Om koalitionsregering (1945)
[10] Revolutionär Kommunistisk Ungdom Uppsala (RKU-Uppsala) (2019). Vart gick det kommunistiska partiet. S. 7-8.
[11] Kommunistiska partiet (2020). S. 38.
[12] RKU-Uppsala (2019) S. 3.
[13] Kommunistiska partiet (2020). S. 30.
[14] RKU-Uppsala (2019). S. 6.
[15] A Basic Understanding of the Communist Party of China (Toronto, Norman Bethune Institute, 1976. S. 59-61. Översättning.
[16] RKU-Uppsala (2019). S. 64.
[17] Ibid. S. 15.
[18] Ibid.
[19] Basic Understanding. S. 81.
[20] RKU-Uppsala (2019). S. 10.
[21] Kommunistiska partiet (2020). S. 11.
[22] Ibid. S. 22.
[23] RKU-Uppsala (2019). S. 10.
[24] Ibid. S. 64-65.
[25] Bergdahl, A. ”Goodbye, Lenin?” Flamman, 2020-01-27
[26] Szandrowski, A. ”En röst för förändring.” Proletären. 2022-05-23.
[27] Ledarredaktionen för Proletären, ”Fel fokus i invandringspolitiken.” Proletären. 2021-07-30
[28] Finns att se på Tjen Folket Media, ”Krise i svenska kommunistiska partiet”, www.tjen-folket.no
[29] Mao Zedong, Om korrigering av felaktiga idéer i partiet (1929)
[30] Mao Zedong, Problem rörande krig och strategi (1938)