Sverige har det unika politiska arvet att vi fortfarande talar om ett av de politiska blocken som de borgerliga. Vi har även den relativt unika positionen att riksdagen har flera borgerliga partier (samt flera ”vänster”-partier). De flesta utvecklade borgerliga demokratier har reducerat det parlamentariska landskapet till två partier, ett konservativt och ett socialliberalt (ibland med socialdemokratiskt partinamn).[1] Men i Sverige är borgerskapets politiska representanter mer uppdelade i två läger, med Socialdemokraterna och Moderaterna som varsitt centrum. Svenska kommunister har ägnat mycket tid och energi åt att analysera Socialdemokratin, vilket är både förståeligt och nödvändigt. Socialdemokratins sekellånga inflytande över proletariatets kamporganisationer har varit ett massivt hinder för klasskampens utveckling och proletariatets medvetandeutveckling. Detta måste förstås kommunisterna behandla, analysera och bekämpa. Men våra öppna klassfiender, representerade av de fem partier som kallas borgerliga måste vi också förstå, analysera och bekämpa. Känn din fiende, känn dig själv, går ordstävet.
Historien om de borgerliga partierna är komplex samt lång och kan inte behandlas allt för uttömmande av den här författaren i just denna artikel. Men alla fenomen bär på en historisk utveckling och har ärrats av den. De fem partierna som ska behandlas, Moderaterna, Liberalerna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, har varierande lång historik och representerar olika skikt och strömningar inom hög- och småborgerskapet.
Innan vi går in på detta behövs en kort begreppsförklaring och diskussionen om svenskt klassamhälle. Med högborgerskap (min lätt klumpiga översättning av haute bourgeoisie) menar jag borgerskapets kärna, de som C.H. Hermansson kallade de femton familjerna[2]. Här finner vi de kändaste monopolkapitalisterna i Sverige, Wallenberg, Kamprad, Persson, Rausing, Johnson[3], som tillsammans kontrollerar runt 70 % av Stockholmsbörsen. Högborgerskapet har prioriterat regeringsduglighet och regeringskontinuitet i sina företrädare, de var under stora delar av 1900-talet Socialdemokratin närstående. Deras klassorganisation framför allt, Svensk arbetsgivareförening, samarbetade relativt smärtfritt med Landsorganisationen under samma tid. Småborgerskapet bestod och består av egenföretagare, tjänstemän och de så kallade fria yrkesutövarna. Till sin ställning har de en tvådelad karaktär, Marx beskrev denna klass som ”en övergångsklass, där två klassers intressen samtidigt avtrubbar varandra, [de] inbillar sig därför upphöjd över klassmotsättningarna överhuvudtaget.”[4] Han skriver även ”De tror snarare, att de speciella betingelserna för dess befrielse är de allmänna betingelser, inom vilka ensamt det moderna samhället kan räddas och klasskamperna undvikas.”[5] Det svenska småborgerskapet fick tidigt karaktären av samhällsförbättrare som med staten som redskap ville bygga ett samhälle utan klasskonflikter, främst genom att fostra proletariatet. Småborgerskapet organiserade sig bland annat i professionsföreningar (såsom Lärarnas riksförbund, Läkarföreningen, Svensk sjuksköterskeförening med mera) och politisk främst i Folkpartiet (Efter 2015, Liberalerna)[6].
Historiskt organiserade sig alltså högborgerskapet i Högerpartiet (senare Moderaterna), småborgerskapet i Folkpartiet och bönderna, stora som små, i Bondeförbundet (senare Centerpartiet). Alla dessa hade närstående föreningar. SAF (för M), professionsföreningarna (för L) och Lantbrukarnas riksförbund (för C). Dessa tre skikt hade alla väldigt olika ekonomiska och politiska intressen samt olika inställning till staten. Folkpartiet var för en ingripande välfärdsstat, Moderaterna ville ha en begränsad sådan och Centerpartiet föredrog protektionistisk politik vilket de andra var emot. Detta gjorde i princip samarbetet omöjligt. Att de samtidigt tävlade om samma väljargrupp (dessa partiers inflytande i proletariatet var minimalt) skapade ännu mer träta. Det underbara begreppet borgerlig kannibalism myntades för att beskriva just denna tävlan mellan ”allierade” om samma väljargrupp – småborgerskapet. Småborgerskapets vacklande karaktär, att de kan svänga från höger till vänster, har gjort dem till nyckeln i hela valcirkusen.
Men om de tre äldsta borgerliga partierna (M, L, C) har tydlig klasskaraktär, hur är det med ”nykomlingarna” Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna? KD har en relativt udda bakgrund, för Sverige åtminstone. Partiet föddes ur den pingstkristna rörelsen, dess första ledare var pastorer inom densamma. Den uttalade anledningen till bildandet var den socialdemokratiska regeringens beslut att stryka kristendomslära som ämne i grundskolan under 1960-talet, senare tillkom även frågor som abort. Kristdemokraterna vann stöd genom att tilltala det uttalat religiösa småborgerskapets moraliska indignation, de mobiliserade runt föreställningen att samhällsutvecklingen var på väg åt fel håll och att samhällsmoralen luckrades upp. Detta har varit en viktig mobiliserande kraft även i andra länder[7]. Samhällsförbättrarandan uttrycktes här som moralväktare. Det tåls även att påtala att KD attraherade liknande krafter som Sverigedemokraterna senare skulle, med aktiva nazister bland grundarna och tidiga företrädare för KD.[8]
Sverigedemokraterna har även de en unik historik, med 1990-talets vitmaktrörelse som grogrund.[9] Temat börjar säkert bli tjatigt för läsaren, men även här ser vi ett småborgerligt parti i grunden, i alla fall sedan Jimmie Åkessons övertag. Deras framgång sedan 2010 har rotat sig i samma moraliska indignation som KD vann förankring med, tillsammans med en starkt fascistoid betoning på ordning och reda.[10] Sverigedemokraterna måste anses vara det mest lyckade av partierna i det borgerliga blocket idag, främst då de lyckats helt få de övriga partierna att komplett gå i deras ledband. Detta gäller förstås även Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men de behandlas inte här. Att de har lyckats med detta är för de lyckats, mer än något av de äldre riksdagspartierna, vinna en massbas, speciellt på landsbygden.[11] Med denna massbas som grund har de kunnat helt omstöpa svensk riksdagspolitik i eget mönster.
Riksdagspolitiken och den media som följer den, har under de senaste 12 åren stött och blött i frågan om att utesluta SD från inflytande. Detta har varit kärnan i argumentationen från det socialdemokratiska blockets mot M-KD-L-SD. Men detta avslöjar den förljugna synen på politik som vi matas med. SD:s politik är redan genomförd[12], det finns inget parti som systematiskt motsätter sig det, mer än i ord. Vänsterpartiet kan fälla hur många tårar som helst över läget, men tårarna döljer en realpolitik där man helt väljer regeringsinflytande framför principer.[13] Sverigedemokraterna har tenderat att behandlats som ett unikt parti som sitter i en helt egen kategori. Men det är, enligt den här författaren i alla fall, mer fruktbart att se dem i sammanhanget av de andra borgerliga partierna. KD och Centerpartiet har liknande historik som missnöjespartier, alla partier har haft relationer med nazismen historiskt. De är ett lyckat borgerligt parti, inget mer, inget mindre. De behöver inte vara mer för att förtjäna vårt hat.
Slutsatser
Sveriges politiska borgerskap är i en speciell situation. Även om Moderaterna av tradition är lägrets överhuvud och självklara regeringsledare är det politiskt-ideologiska initiativet i Sverigedemokraternas händer. Att det har blivit så är för SD:S lyckade organisering, som har lett till en massförankring som inget av de andra partierna kan mäta sig med. SD har en mycket mer varierad klassbas, men utgår även de från den borgerliga politikens klassiska grund, småborgerskapet. En genomgång av de borgerliga partierna visar några tendenser: Liberalernas sammanbrott kan spåras till att de professioner de historiskt vunnit förankring i har en helt annan position idag, deras förändrade ekonomiska situation har drivit dem till att rösta på de socialdemokratiska partierna. Det tydliga är att småborgerskapet inte är enhetligt, utan delar går åt vänster, men den stora helheten tenderar högerut. Detta påverkar klassanalysen. Socialdemokratiskt färgade tänkare har sett i småborgerskapet en klassallierad till proletariatet (även om de inte använder dessa termer). En mer nykter förståelse måste se att småborgerskapet huvudsakligen har sållat sig till borgerskapets sida i klassmotsättningen, detta är inte en fast position och kan förändras. Men de senaste 20 åren har visat en radikalisering högerut. Detta kan inte ignoreras och bör diskuteras när vi behandlar frågan om enhetsfrontstaktik och hur proletariatet bör förhålla sig gentemot småborgerskapet som helhet.
/ Seth Danielsson
[1] Julius Nyerere, Tanzanias första president, skämtade om USA en gång att ”[de] har ett enpartistyre, men med typisk amerikanskt överflöd finns det två partier.”
[2] Hermansson, C.H., Monopol och storfinans – de 15 familjerna. Stockholm, Rabén & Sjögren, 1965.
[3] Hermanssons lista uppdaterades av tidningen Proletären 2014. Eliasson, August, ”De 15 finansfamiljerna som styr Sverige” Proletären 2014-04-17
[4] Marx, Karl, Louis Bonapartes adertonde Brumaire. Göteborg, Proletärkultur 1981. S. 57
[5] Marx, A.a. S. 53.
[6] Om småborgerskapets reformyra och anspråk på att forma proletariatet se Bommenel, Elin, Sockerförsöket. Kariesexperimenten 1943-1960 på Vipeholms sjukhus för sinnesslöa. Lund, Arkiv förlag 2020. Främst kapitel 1 och 3. Om ett exempel av professionsföreningarnas nära samband med Folkpartiet, se Bohm, Eva, Okänd, godkänd, legitimerad. Svensk sjuksköterskeförenings första 50 år. Stockholm, Svensk sjuksköterskeförenings förlag, 1961. Småborgare organiserade sig förstås inte enbart i Folkpartiet, om socialdemokratiska småborgerliga intellektuella som bär den svenska småborgarens typiska karaktär som reformatör, se Hirdman, Yvonne, Att lägga livet till rätta. Studier i svensk folkhemspolitik. Stockholm, Carlsson. 2015.
[7] USA:s kristna höger får väl ses som praktexemplet. Se Perlstein, Rick, Reaganland. America’s Right Turn 1976-1980. New York, Simon & Schuster, 2020.
[8] Se Nilsson, Karl N. Alvar, Svensk överklass och högerextremism under 1900-talet (Stockholm, Federativ förlag, 2017), för mer information.
[9] Poohl, Daniel, ”Så ljuger SD om sin historia”, expo.se 2011-01-14, [hämtat 2022-07-13].
[10] Kamp mot brottslighet betonas starkt i deras agitation, se till exempel deras hemsida sd.se [hämtat 2022-07-13]. Detta är också något som studier av SD:s väljare visar varit en effektiv strategi, se Hamrud, Annika, ”Vem röstar på Sverigedemokraterna?”, expo.se 2020-05-29 [hämtat 2022-07-13].
[11] Se Hamruds artikel ovan.
[12] Jämför SD:s migrationspolitiska förslag (”Migrationspolitik”, sd.se [hämtat 2022-0713]) med lagstiftningen som klubbades igenom i juni 2021, Utlänningslag, (2021:223), Nilsson, Mimmi, ”Riksdagen har klubbat igenom ny migrationslag”, svt.se 2021-06-22 [hämtat 2022-07-13].
[13] Se Nilssons artikel ovan.